Milo och jag åkte till lekparken med fika igår efter dagis. Kolla in
naglarna, hahaha! Så ser det ut efter en dag på dagis och en del gräv
i sandlådan i lekparken.

Igår efter dagis så packade vi med oss lite fika, tog vagnen och knatade till lekparken. Milo älskar lekparken och framförallt att gunga. Jag tror att jag knuffade fart sådär en 3865 gånger igår på eftermiddagen.

Det jag slås av när vi är där i lekparken är att det är en sån skillnad på att ha ett litet barn nu mot när jag fick det första gången. ( Nu är dessa uppfattningar helt mina egna och meningen är inte att vara en jävla pretto morsa och påstå något som förväntas tas på fel sätt av någon eller påstå att nåt kan vara eventuellt rätt eller fel. Detta är BARA mina egna erfarenheter som talar. )
Jag menar att jag verkligen njuter av att se mitt barn leka, jag ger honom min tid helt och hållet utan att ha 1000 andra saker i huvudet och känna mig stressad åt nåt annat håll. Det var mycket så att vara en ung mamma för mig. Jag hade liksom inte den genuina tiden. Visst, man skrapade ihop lite tid för att ge sig ut i lekparken men var jag där på riktigt? Mentalt med dom i lekparken? Nä, det känns inte så nu. Jag tror inte att jag hade ro. Idag, när jag är lite äldre så tycker jag verkligen om att gå dit med honom, för att jag vet att han tycker om att vara där. Sen att det kanske inte är sådär JIPPIIII skitkul och gunga honom fram och tillbaka 3000 gånger är väl en annan femma men jag njuter av att se honom trivas och ha kul. Förr hade jag nog inte tiden och det fanns så mycket annat i mitt liv som var viktigt och som krävde min uppmärksamhet.

Nu är det som sagt 100 år sen jag födde dom andra 2 men det jag minns så tydligt från den perioden var att jag hade mycket "inte räcka till" känslor. Jag ville mer än jag kunde ge. Dessutom hade jag ju 2 barn ganska så tätt så allt var lite smått hysteriskt. Allt var mer eller mindre kaos med 2 blöj/välling barn. En tvåring som behövde mycket uppmärksamhet och visa alla sina färdigheter och en bebis som krävde närhet, bröstet och ständig koll. O så skulle man försöka bli smal, hinna hänga med polarna, ha fint hus, ha det bra med karln och sköta allt annat viktigt samtidigt. Hade inte många vänner som hade småbarn så man var liksom rätt själv i det. Så för mig var det nog mer eller mindre kaos under den perioden. Så pass kaos att jag glömt mycket. Att jag inte minns vissa saker. Det gör mig ledsen men jag hänger inte upp mig på det. Jag tror nämligen inte att jag var själv om det. Sen frågar jag pappan till dom stora barnen när jag inte minns, han har oxå glömt mycket men vi kompletterar varandras minnen litegrand.

SÅ kort och gott så känns det mycket mer avslappnat att vara småbarnsmamma nu när man är lite äldre. Jag är mentalt med mitt barn på ett helt annat sätt och det är en jäkligt grym känsla. Allt har sina för och nackdelar. Att vara både ung mamma och sen att vara en äldre mamma, jag har varit både och och kan egentligen inte säga vilket som varit bäst för mig. Det jag VET är att jag känner mig närvarande på ett annat sätt nu. När jag var småbarnsmamma som ung så minns jag mest kaoset och att tiden gick väldigt fort, resten minns jag inte. Haha, nääää skämt åsido. Allt har sin tjusning och jag är så jäkla GLAD att jag fått vara med om både och, i´m blessed!

Så är du en tant i min ålder som går i funderingar kring att skaffa ett barn till eller inte så säger jag SHOOOOT damn it. Det är skithäftigt och jag är så glad att jag fick äran att bli mamma till en sladdis. Visst, man börjar verkligen OM!!!! Men det är värt varenda sömnlös natt, blöjbyte och tandagnisslan. Han kommer hålla mig yngre min lilla sladd. Sen har jag 2 underbara pubbeungar som hjälper till på ett fantastiskt sätt så jag tror att hela den här resan blir så mycket enklare med dom vid min sida.

DO IT! :))