Är dagis farligt?

Mysiga böcker av Gunilla Wolde. Det är hon som gör
alla Totte och Emma böcker.

Godmorgon på er! Jag kickar igång dagen med att ta upp en diskussion här på bloggen! Jag är säker på att vi är många som tycker olika. Denna diskussion kom upp på öppna förskolan häromdagen. Det handlar om att vara hemma med sina barn eller ha sina barn på förskolan. Jag vet, det kan tyckas vara ett känsligt ämne, det ÄR det för ungefär lika många människor som vi är på jorden, ungefär lika många åsikter finns det! Men jag vill veta era åsikter, det är intressant hur folk resonerar. Hoppas ni hänger på i en diskussion?!

Det som diskuterades var det här med att ha sina barn på förskolan eller helt enkelt välja att vara hemma som sagt. Jag gillar inte när man tycker och tänker vitt och brett utan att respektera att alla tycker olika. Man MÅSTE förstå att alla tänker och gör olika och framförallt känner olika. Så inga pekpinnar eller sånt skit, det går fetbort!

Hur känner ni kring detta?

Jag vet att det finns mammor som tycker att förskola rent ut sagt är skadligt för barn! Att OM man valt att bli förälder så är man hemma med sitt barn och även om man inte tycker det är särskilt kul att vara hemma så ska man vara det ändå, det är en uppoffring man får göra! Dessutom ska vårdnaden och hemmavarandet delas med mannen.

Jag vet att det finns mammor som klättrat på väggarna efter 1 år hemma med sitt barn. Dom är till hälften deprimerade och känner att dom tappat bort sig själva under den här tiden. Dom kan knappt bärga sig till att det är dax att börja arbeta, för att få energi och hitta sig själv igen!

Rent spontant känner jag att alla gör precis hur fan dom vill! Jag skulle aldrig lägga mig i hur en mamma tänker eller resonerar kring det, MEN man behöver verkligen inte tycka lika!

Jag har själv 3 olika storys kring mig och mina barn!

Barn 1 (Thedde): Var hemma till han var 1,5 år. Skolade in på dagis då jag skulle börja utbildning. Blev oplanerat gravid (ack så välkommet) med barn nr: 2 och då fanns inget "syskondagis i 15 timmar/vecka" och blev hemma med honom istället under graviditeten.

FACIT: Jag spydde högt och lågt ca: 30 gånger per dag i ett halvår så jag kunde inte ens ta hand om mig själv. Min dåvarande svärmor som är sjukpensionär flyttade hem till oss i veckorna för att ta hand om Thedde...och om mig! Thedde hade nog fått mer utbyte av dagis än en kräkande mamma. Dock så fick jag oxå en väldigt fin period med dom båda när Elliot sen föddes. Fick nästan 4 år hemma med Thedde.

Barn 2 (Elliot): När Elliot blev 7 månader fick jag ett jobb som jag inte kunde tacka nej till. Så när Elliot var 8 månader skaffade jag mig en barnflicka, en vän till mig. Jag kunde därmed tacka JA till jobbet och hoppa på det. Det var inte heltid under de 3 första månaderna tack och lov.  Jag fick sedan tjuvstarta min inskolning hos dagmamma när han var yngre än 1 år för att kunna fortsätta mitt arbete.

FACIT: Jag ångrar inte jobbet jag hoppade på, det har tagit mig dit där jag är idag och gett mig massor av erfarenheter. DOCK så ångrar jag att det blev så tidigt för Elliot. Han är den mest mammigaste av mina barn och hade behövt mig en längre period. Hade jag inte varit hemma nästan 4 år skulle jag kanske inte varit så hungrig på att börja jobba. Jag var SKITLESS på att gå hemma efter så lång tid, jag lovar er! Jag började jobba, MEN med ett ständigt dåligt samvete för att jag kände att jag inte räckte till och att jag inte fick vara den mamma jag ville vara.

Barn 3 (Milo): När Milo föddes så planerade jag att vara hemma 1,5 år med honom. Det var jag, nästan. Milo skolades in när han var 1 år och 3 månader. Fick jobbet i U-sala och hoppade gladeligen på det.

FACIT: Det vet ni ju vid det här laget. Även om det var många andra orsaker till varför jag hoppade av det jobbet så har en orsak vuxit sig större och större efter jag slutat. Det var att jag inte fanns för Milo. Jag såg honom kanske på morgonen, om han hann att vakna. Sen såg jag honom ca en halvtimme på kvällen några dagar i veckan. För mig återupprepades tiden med Elliot. Med det dåliga samvetet, med ett hjärta som blödde för att jag inte var hemma med mitt lilla barn. HELL NO tänkte jag då och bestämde mig för att finnas där. Även om det är på bekostnad av mycket, men för MIG var det viktigt att få göra som jag ville göra. Att finnas för honom som jag vill finnas till och så länge som det behövs och är möjligt!

Nu är jag hemma helt 2 dagar i veckan. 3 dagar i veckan gör jag jobb hemifrån och i min verkstad. Beroende på hur min framtid blir (vet inte det ännu, väntar ju fortfarande på ett besked och ett avgörande på hur min framtid kommer att bli) så kommer jag säkerligen vara hemifrån mycket mer. Men min förhoppning är att kunna vara hemma en del, det är det. Men det är inget jag kanske kan styra över men man kan alltid hoppas att jag kommer att kunna göra det. DOCK så skulle jag aldrig i hela mitt liv vilja ta bort förskolan för Milo. Jag ser hur BRA han trivs där, hur KUL han tycker det är att leka med andra barn, att få STIMULANS av andra barn och vuxna. Att LÄRA sig ta hänsyn till andra barn. Att sakteliga få förberedelsen för SKOLAN när det är dax att börja den. Vi är hemma 2 dagar i veckan varav en är på FLISAN. Det är den bästa dagen av dom 2, helt enligt Milo. Det ser jag på honom. På fredagar är det matning av fåglar, promenader, badhus (URK), kanske lek med nån kompis och fredagshäng.

Sedan tror jag mycket på dessa ord:

Mår mamma bra, mår barn bra!

Känner man att man blir uppäten inifrån av att vara hemma för mycket så ska man inte vara det tror jag. Det gör dig inte till nån bra mamma, ditt barn märker av det och det blir ingen bra combo. Precis som jag tror tvärtom, att ständigt gå runt med ett dåligt samvete för att man inte räcker till är kanske inte heller så bra. Kan man göra nåt åt sin situation så kan man ju försöka gå ner i tid, eller lösa det med tider på jobbet. Vad vet jag.

Det enda JAG vet är vad JAG känner....

...hur känner DU?

Är det skadligt med förskola?

Ska man vara hemma heltid mitt sitt barn och i så fall hur länge?

Jag själv har varit hemma med Patricia tills hon var 18 månader. Då blev hon inskolad på förskolan och har trivts som fisken i vattnet. Sen orkade hon inte gå helt så långa dagar som hon fick lov att göra så jag bytte tjänst i 1 år (blev sen gravid så det blev bara 7 månader totalt) så att hon inte behövde gå så långa dagar från 7-15. Bianca började på förskola när hon var 15 månader vilket var perfekt för henne då hon behöver mycket mer stimulans än storasyster. Hon har gått fulla dagar 06,30-16,30 sen hennes första dag hon började och det har inte varit några problem alls. Båda barnen älskar förskolan och vi skulle inte kunna tänka oss att vara utan de. Vi tror oxå att de behöver lära sig att ta hänsyn till andra och lära sig från större barn. Vi har en förskola som kör blandgrupper med barn från 1-5 år vilket vi tycker är helt ulitmat då de stora får lära sig att vara lite rädd om de mindre barnen och de små har de större att ta lärdom av.

Sen att jag skulle kunna tänka mig att om det fanns ekonomiskt utrymme att de inte behövde gå så långa dagar att ändra på det. Men i så fall behöver jag eller maken hitta ett jobb närmare hemma än i Stocholm för det är inte ekonomiskt försvarbart att jobba deltid och sitta och pendla dit varenda dag som både jag och maken gör.



Kram kram M

Uuuukej. Du känner ju mig. Jag ÄLSKAR diskussioner :-P

Så här. Mamma hit och mamma dit - SKIT I MAMMORNA liksom. Det är väl ändå BARNEN vi skall foka på? Vad är bäst för dem?



Jag tycker och tror (detta är taget direkt ur min egen erfarenhet som var dagisbarn från 8 mån ålder och som idag har tre barn som alla gått på dagis från 1-årsåldern) att förskola är GRYMT viktigt och NYTTIGT för våra barn.



FÖrskolan idag arbetar utifrån barnets bästa. De sätter ens barn i fokus och allt de gör för barnen är bra för deras utveckling och person.



Ett dagisbarn lär sig att vara och agera i grupp. Att samarbeta. Att kreera. De lär sig ABC i tidig ålder, de får expertishjälp med motorik - grov som fin. De får massor av kompisar.



Och självklart är det som du säger också Nina, att är mamman lycklig och glad så är barnet det också. Och såklart även vice versa :)



Mina föräldrar var hårt arbetande och jag fick gå i såkallat "spädbarnsdagis" från tidig ålder. Från grisotta till sen kväll. Jag har många minnen från min tid på dagis och det är BARA fina minnen. Minnen som att jag tyckte det var dömysigt att sitta själv i soffan med fröken som läste bok medan jag käkade äpple... innan mamma hämtade upp mig. Lyxigt!



Jag kämpar såklart för att inte mina egna barn skall behöva gå lika långa dagar som jag själv - men det är inte för att de tar skada av att vara på dagis/fritids. Det är rent egoistiskt - för att jag själv vill umgås med dem.



Det är min synpunkt på det hela :)

Kort och gott så tycker jag förskolan är bra. Det mesta är positivt och sonen stortrivs (vilket är det viktigaste för mig).

Visst önskar jag att de fick mer resurser, fler pedagoger, mindre barngrupper. Men de som jobbar på förskolan gör verkligen ett superjobb med de resurser de har.

Självklart funderar jag ibland över meningen med allt. Ska det vara så här? Att jag "måste" jobba och bara träffa mina barn en kort stund på morgonen och sen några timmar på em/kväll som består av matlagning, duschning, liiiite lek och nattning?

Men så tänker jag på allt sonen får göra på förskolan. Allt han lär sig. Alla kompisar han får busa och leka med (så som en förälder aldrig kan leka :D ), det sociala samspelet han lär sig (som man inte kan lära sig hemma med en förälder).



Det var ju lite annorlunda förr, som när jag var liten. Då var ju i stort sett alla mammor hemma och gårdarna var fulla med ungar som kunde leka.



Även om jag vann miljoner och slapp jobba så skulle jag ändå vilja att mitt barn fick vara på förskolan, fast kortare tid så klart.

Jag vill att han ska få ha sitt jämnåriga umgänge, jag vill att han ska lära sig bli en självständig lite kille som lär sig att visa hänsyn och även att säga ifrån. Och det tror jag förskolan gör.



:)

HÄÄÄRLIGT med diskussioner!! LOVE IT!



Ja, jag vet ju att det är ett gäng jäkligt KLOKA mammor som läser min blogg, därmed vet jag oxå att det ramlar in en jäklarns massa kloka ord här inne.



PRECIS som Pendlis säger, SJÄLVKLART handlar det om att våra u ngar mår bra. Jag har ett bra exempel. När Milobebis gick långa dagar när jag jobbade i U-sala så hade vi en rätt kinkig bebis på kvällarna, lite missnöjd sådär. När man märker att det är NÅNTING. När han sen gick ner på kortare dagar så blev det en helt ny unge. Det passade honom BÄTTRE i den åldern han är i NU. Det är ju så HELT OLIKA på olika ungar. Jag vet barn som har ett JÄTTEBEHOV av stimulans dagtid som en stackars morsa aldrig skulle palla med.... då är DAGIS det BÄSTA. Jag har 3 ungar och alla dom ungarna har tagit det här med dagis/dagmamma på helt olika sätt, och där kan man ju inte annat göra som mamma än att försöka pejla av det som passar samtidigt som man försöker pussla in det i sitt liv som det ser ut just nu!



Oh herregud, svamlar jag nu? Troligen...



Aja, nämen det jag vill lägga som en input här är att vi nog alla strävar efter att våra barn ska vara lyckliga/må bra/vara trygga/trivas m.m. för glatta livet medan vi försöker få in det i våra befintliga liv/arbeten/fritid osv.



Inte sant?



Det är bara det att jag blir så chockerad när det finns föräldrar som resonerar som dom gör! ALDRIG dagis tex, när jag tycker det dagiset Milo går på är GULD och det bästa ever!!?? Just med stimulansen han får.... att jag ser och VET att han stortrivs. Men som jag skrev i inlägget! Jag lägger mig inte i det eller drar nån jävla pekpinne på det... bara konstaterar hur olika vi kan se på det hela!

Vi har haft den här diskusionen med min svärmor som inte kan förstå att vi har våra barn på förskola och varför vi inte kan vara hemma..hon var det fram till att ynsta dottern var 10 om jag minns rätt. Men de har haft en gård eller har en gård så i det fallet är det lite annorlunda oxå, hon jobbade ju hemma.



Men som A skrev att det var annorlunda när vi var små och gårdar/gatorna var fulla av barn som var hemma hela dagarna. Nu är inte samhället detsamma längre så jag anser att om jag skulle gå hemma med mina barn så skulle jag göra dem en ren otjänst då de får ut så mycket positivt ur att gå på förskola.



Tjingeling!

Jag håller med er andra. Social kompetens, lära sig visa respekt, och att få den stimulans barnet behöver kan inte fås eller läras nån annanstans än på förskola eller hos dagmamma. En förälder, hur mycket den än vill det, kan inte lära sitt barn allt det behöver lära sig.. Barn behöver få "se och lära"!

Jag har Ludde på dagis nu, tre dar i veckan 6.30-16.15. VÄLDIGT långa dar men det kan inte hjälpas :S Saken är den att han verkligen stortrivs :) Fröknarna överöser honom med beröm om hur duktig han är, hur bra han leker, hur snäll och glad han är. Alltid! han är ett dagisbarn, så enkelt är det! jag skulle aldrig ta bort det från honom, hur mycket jag än skulle vilja ha honom hemma hos mig jämt!

Kanonbra o interssant inlägg!!



Du har så rätt. Mår mamman bra mår barnet bra.



Min son var jag hemma 1,5 år med. När han fyllde 2,5 år kom lillasyster, han fick då gå 15 h/veckan på dagis. Min plan var att vara hemma 1,5 år även med henne. Jag jobbade efter 1 år och 4 månader. Sonen hade utbrott på utbrott. Ordentliga raseriutbrott (redan innan lillasyster kom). Jag blev ett vrak. Sökte tom hjälp av ett sk familje-team som finns i kommunen. En jättemysig kvinna därifrån var dessutom på Öppna Förskolan 1 gån i veckan o gjorde reklam för sig. Och min mamma som jobbar inom barnomsorgen tipsade om henne oxå. JAg bestämde träff med henne o hon fick mig att inse att jag behövde jobba igen, sonen behövde dessutom mer än 15 h/veckan på dagis. Det var antagligen förvirrande för honom att vara hemma m mamma o lillasyster ibland, o så ibland på dagis - o när man var mitt i leken så kom mamma o hämtade! Så skönt med en utomstående proffsig VUXEN (ja för själv kände jag mig som ett ynkligt svagt barn) kunde säga vad jag borde göra.



Man tror att man är ensam, men det är man ju inte. Har läst en del andra bloggar om mammor som blir helt knäckta av sina barns raseriutbrott. Ett raseriutbrott är väl vanligt men vissa barn kommer inte ur det utan håller på i timmar, dagligen. Väldigt jobbigt. Nu är lillasyster 4,5 och det har gått lite i samma spår, hon får rejäla utbrott emellanåt.



Sen har vi en fördel i vår familj att sambon/pappan är brandman och har då en del "lediga" dagar. Så våra barn har gått mellan 9-15 (börjar 8 numera sen sonen började skolan) och 7-15 el -16. De flesta dar lämnas de till 8 och hämtas 15 (sambon sköter). Det är när jag lämnar och hämtar som de längsta dagarna är - och det märks faktiskt på barnen att de är lite griningare/tröttare då.



Men ändå tycker vi att förskolan är jätteviktig och barnen går VARJE dag även om sambon har sina lediga dar, det funkar inte att va hemma ibland o gå ibland osv...särskilt när han inte har fasta dagar han är ledig utan rullande 4-veckors schema.



Våra barn är dock riktiga "hemma-ungar" - får de välja så är de hemma med oss. Så barn är som sagt olika och jag förstår dig till fullo som valde att sluta i Uppsala.



Se bara på Pendlis här, hon minns bara massa mys från sin dagistid. Och hon var ju jätteliten när hon började och gick långa dagar.



Det är som sagt upp till var o en. Folk tycker alltid så mycket, så är det ju!



Kram på dig!

Ja precis. Många äldre kan reagera på det här med att mammor arbetar 8 timmar dagar och jag har själv en mormor som varit hemma med ALLA sina barn.



Förr var det ju så, karln i huset bidrog med stålarna och mammorna var hemma med barnen. Eller många var det. Min var inte det, dom hade inte råd så jag hade en dagmamma som jag ÄLSKADE! Jag blir fortfarande varm i hjärtat när jag träffar henne.



Men tänk vad kvinnor klarar av idag?! Idag klarar man av hemmasysslor OCH att jobba 8 timmar per dag OCH ta hand om ungar. Såklart att våra män är delaktiga, inte det jag säger men visst är det fantastiskt! Kvinnor måste ha blivit så jävla effektiva om man jämför med förr?! Eller?

Ja det är lite lustigt faktiskt, att många i den äldre generationen ser snett på oss som har barnen på dagis och dessutom MÅNGA timmar! Ta bara min mamma som exempel - hon jobbar ju själv inom barnomsorgen. När vi var små var hon privat dagmamma till en början (sen utbildade hon sig till barnskötare). Så jag är ingen dagisunge, o inte mina syskon heller. Vi har vart hemma med mamma, vilket så klart var tryggt o bra. MEN - jag minns fortfarande min FÖRSTA lekisdag. Jag hade PANIK. Grät o grät av att mamma lämnade mig där o gick hem med lillebror, då var jag 6 år.



När min son var bebis....eller redan när jag var gravid med honom så hade min mamma väldigt svårt för mammor som var mammalediga ändå lämnade det "stora" barnet på förskolan. "HUR SKA DET BARNET KÄNNA SIG????" Jag svarade bara att jag inte kunde svara på om jag skulle göra detsamma, mest troligt att mitt barn får gå på dagis när syskon kommer. Alla andra gör ju det så vem ska han leka med annars liksom!



Sen är det ju en helt annan vardag idag! Det är svårt för andra generationer att sätta sig in i vår sits.



Tilläggas ska ju att sen när jag väl var föräldrarledig igen med barn nr 2 så tyckte min mamma det var bra att storebror fick gå, hon såg ju dessutom hur mkt utbrott han hade o hur mkt det slet på mig. Jag o mina bröder var betydligt lugnare när vi va små, så jag märkte ibland hur chockad hon blev när hon såg nåt utbrott!



(Det här humöret måste ju komma från deras far ;) han var faktiskt rätt krävande som liten, dock lugn som tonåring)



Du ser, i mitt fall handlar det rätt mkt om hur mina barn är oxå. Låter som att jag inte orkar med dem, men jag erkänner att det är ett jävla hästjobb. Tufft som fan att ha småbarn! Men de är även väldigt hemmakära o älskar när vi är hemma allihopa o har myskvällar osv... (Kan ju bero på att pappan jobbar skift).



Så du har rätt. Vi är kvinnor är jäkligt effektiva idag. Vi jobbar o gör karriär, sköter hem o hushåll o barn (o man!)