Hur gör jag???

Hej mina kära bloggvänner! Det har väl inte undgått någon utav er att den varit typ "stängd" under en period. Några dagar faktiskt för att vara exakt. Jag har fått många gulliga mess och en och annan förfrågan på facebook varför jag bara försvann....det värmer i hjärtat ska ni veta!

Jag har bloggat sedan 2004. Jag började blogga då en utav mina väninnor älskade att läsa mejl från mig. Hon tyckte jag skrev så kul och underhållande. "Du borde fan starta en blogg" sa hon. Det var relativt nytt på den tiden. Nu när jag skrev 2004 blev jag nästan chockad själv. MY GOD.... 6 år av bloggande. Jag har vart på andra portaler tidigare och tyvärr "loosat" den jag precis hade i början. Den hade vart kul att läsa den idag! ;)

Jag har vart inne på att sluta blogga, ja faktiskt. Känner att jag inte har tiden som jag kanske skulle vilja lägga ner på en blogg, jag vill ju att den ska uppdateras ofta. Jag hinner inte det idag, eller jo det gör jag. Om jag prioriterar morgon och kväll. Så ett tag tänkte jag bara att "Vafan, jag lägger ner helt och hållet!" Ni vet ju att jag många gånger förklarat att man känner ett ansvar för sin blogg, att den blir uppdaterad, att ni får hänga med i mitt dagliga liv o.s.v. Ibland hänger det liksom lite "över" en att leverera ett blogginlägg. Det är inte betungande, men dock ett ansvar.

Så nu har jag klurat i några dagar. Bara allmänt på hur jag ska göra i framtiden. Hur gör jag med min blogg?! Ska jag fortsätta eller lägger jag bara av, lägger ner, finito, THE END. Men serru... det var inte riktigt det lättaste. Husbandet har gått i taket, syrran har skickat flera sms, det kommer frågor på "fejjan". Idag har jag gått in och läst i min blogg. Om hur vi slet för att få Milo, hur kämpigt det var med graviditeten, när bilderna från förlossningen dök upp hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. En bild på Thedde och Elliot i bilen, en härlig fest hos ett par vänner, en trött bild på en morsa som är sliten, en bild på Milo när han blev ett halvår gammal.

Vafan, det går ju inte bara o sluta? Hur gör man när man slutar? Man slutar att skriva, det förstår jag. Men vart tar alla tankar vägen som t ex: "Åh, den här bilden på Milo måste jag lägga i bloggen!" eller "Det här måste jag komma ihåg att skriva om i bloggen!" Det här är ju min alldeles egna dagbok som ni andra får hänga med i. Jag går ofta in på bloggen när jag ska minnas datum, eller händelser. Jag läser om saker som jag glömt bort och ler med hela ansiktet när jag läser om Milos utveckling, eller om en kul fest eller när husbandet kidnappat min blogg.

En sak ska man inte glömma bort. Man "outar" sig ganska så rejält. Eller jag har valt att "outa" mig. Troligen för att man inte riktigt fattar hur många som faktiskt läser ens blogg. Jag är glad för varenda en av er, det ska ni veta. Jag vet hurdan "relation" många byggt upp med mig som jag bygger upp en "relation" med de bloggar jag läser. Jag känner dom men inte dom mig, det är säkert så med några av er. Jag känner inte er men ni känner mig, genom att ni läser här hos mig. Kanske varje dag, kanske en gång i veckan, kanske släntrar ni in här nångång i månaden och kollar hur jag mår?

Så, jag behövde stänga av den ett par dagar. För att bara tänka lite.... hur gör man? Hur gör jag..... det är ett stort beslut att fatta och jag vill inte göra nåt förhastat. Jag vill inte ångra mig på något sätt, jag vill bara göra som det känns rätt i hjärtat.

Sååå... nu vet ni var jag befinner mig. Jag tänker lite.....

Kram & Puss till er alla!! ♥

Förstår dig fullt ut, många bloggare som brottas med detta "problem", speciellt de som har barn. Huruvida har de godtyckt till att visas osv. Svåra val och vem som helst kan ju kopiera o spara allt man skriver. MIn fasa var mest att mina "kunder" skulle få tag i min blogg. Jag vill vara seriös i mitt yrke och inte förknippas med min privata sida för där är jag inte i tjänst. Det blir extra påtagligt när man arbetar med människor. Jag vet inte hur jag själv ska göra när jag nu får barn (inatt)....

(ja sitter med värkar nu faktiskt)



Alternativet är ju att lösenordsskydda och endast låta utvalda läsa ens blogg, får se hur jag gör..

Jag kikar in här då och då och du är underhållande as hell och man får ju själv glädje av att blogga..=)



aj nu kommer dte en värk...bye ;)

WIIIIIIIIIIIIIIE!!! Värkar... men gumman! KÄMPA PÅ... åh vad spännande. Ska följa dig. Kramar och välkommen till "När man får barn förstår man vad livet handlar om!" klubben. Det är hääääääääääääääääärligt.



Puss ♥

Häftigt att kika in här o se nån som sitter m födslovärkar o skriver Lycka till



Jadu Nina ibland går luften lixom ur...

Kan va skönt att stanna upp tänka till lite,vad skriver man och för vem skriver man?

Man vill ju bara få bluddra på om allt o ingenting och läser folk blir man ju glad,bonus lixom :)

Man kan ju även träffa trevliga nya vänner genom att blogga men ibland kan det vara trögt att prestera...



Jag valde att stänga och det var för att det inte fanns nått mera,jag var som tömd samt att det fanns en massa olika anledningar och att inte blotta sig inför ev bekanta som utav samma anledning att ha koll på vilka som släpps in på fejjan...

Lite som carin säger,jobbar man m människor (som jag gör nu) så måste jag hålla på mitt privata och åtminstone försöka vara proffsig ;)



Hur du nu än beslutar dig så hoppas jag kontakten består och att vi kan ses framöver då jag tyvärr oftast inte kunnat haka på tidigare av olika anledningar (ja jag finns på riktigt,fråga cian ;))))



Kram och lycka till i ditt funderande.

/Garbo

Min Garbo!!! ♥♥



Jag får ALLTID så kloka råd ifrån dig vännen. Alltid... Vi har aldrig setts ändå så känner jag att jag "känner dig" väl. (Säkert du mig oxå!)

Tack för att du alltid stöttat mig i allt jag tagit mig för. Alltid kommit med kloka råd och käpa på rop. Dig kan man alltid lita på liksom. Litet tråkigt var det att du la ner....



Precis som du skriver så har jag lite tappat vem jag skriver för?! Inte att jag behöver prestera men jag känner att jag skriver i tomma luften, jag vill inte ha den känslan. Jag vill känna det du skriver om, att jag skriver för NÅN! Annars blir det lätt en tom känsla inuti en, som att ingen riktigt bryr sig om vad jag skriver eller inte... du satte nog lite ord på min känsla här tror jag.



TACK för att du finns hjärtat, du betyder mycket för mig och mitt bloggande!! ♥



KRAM

ÄNTLIGEN tillbaka :)

Blev lite nervös när bloggen va stängd, du gör ofta mina dagar ska du veta..

Jag vill gärna hänga med om du tänker låsa bloggen..



Kram å var rädd om dig

Thess....tack vän!! Värmer i hjärteroten....

Har varit tomma hål i min dagliga surf dom senaste dagarna, kollar alltid mail och mina favvobloggar till morgonkaffet samt på kvällen när jag har min lugna stund innan läggdags.

Det är alltid kul att surfa in på din sida och se vad du har haft för dig under dagen,dina inlägg som ofta får mig på gott humör eller ger mig tips och råd. Du skriver så bra, det vet du att jag tycker men självklart ska det inte kännas jobbigt för dig och inte heller som ett måste...

Bloggandet ska framför allt vara något man gör för ens egen skull och som ni säger så är alla läsare en god bonus!



Du vet bäst vad du vill och jag att vi är flera som hoppas du fortsätter så vi får följa dig och din fina familj. Annars hoppas jag vi fortsätter hålla kontakten och att vi får ihop den där träffen snart! :-



Puss på dig!

Alexandra

Min Alex!!!!! Min vän från samma håla, som jag faktiskt fått krama om på riktigt!!!! Tänk när det liksom damp ner presenter i brevlådan ifrån dig?? Vilken grej och vad glad man blir. Du har förgyllt många av mina dagar ska du veta!!! Kramar i massor min vän.

Jag vet preciiiiiiiiiiiiis va du menar.

Har ju liksom låst min, som du vet. Kände mig bara för...jag vet inte....men liksom att folk jag inte känner, läser och ser mig sen på centrum här o ändå "känner mig"...äh jag vet inte.



Sen har jag vart lite småhemlig med min blogg. Min familj, dvs mina föräldrar o syskon vet inte att jag bloggar. Några av mina vänner vet, sen har jag även fått bloggvänner då, vilket ju är fantastikst.



Du skriver ju så galet kul så du borde ju skriva böcker, eller krönikor i ngn tidning. Helt klart! Jag har garvat läppen av mig många ggr. Och samtidigt tar du upp allvarliga saker osv. Jag känner igen mig massor i dina tankar, både när det gäller helt galna saker o mera seriösa grejer :)



Hoppas du inte slutar, eller om du lösenordsskyddar så ställer jag mig först i kön till lösen :)



Ha en fin dag!

KRAM

Underbart att se dig skriva igen! kramar

åhh.. :O

trodde du hade bara låst ditt blogg o att man måste ha lösenord för att få läsa ditt så jag blev litee sad över att du inte hade talat om.. för jag diggar er...

men nu fattar jag att du inte känner att du hade/har ngn tid o blogga..

o jag säger nu till dig att du kan blogga när du verkligen ha tid för det!!

känn ingen press, oki?!?!? >;/

du måste inte blogga varenda dag....

ha en skön dag du!! :D

Man behöver få pausa ibland för att antingen hitta tillbaka till det som var kul, eller lägga ner helt. Precis som du säger så är du väldigt öppen i din blogg och jag tycker att det är din styrka, att kunna vara så öppen!



Även om jag är lite usel på att kommentera varje inlägg så läser jag varje inlägg jämt! Jag storgillar din blogg!!



kram Ulrica

Klart du har ett visst ansvar för din blogg och dina läsare och jag är ju en av dina äldsta läsare, sedan spraytiden.



Jag har bloggat ungefär lika länge men känner inte att jag inte hinner eller orkar. Och så länge man tycker det är kul och att man har tid är det väl inga problem, men som du säger det krävs tid att underhålla sin blogg, men som vissa andra säger här, man behöver inte blogga varje dag.



Din blogg har liksom varit en del av mitt liv, även om jag inte kommenterar varje inlägg läser jag allt du skriver och gillar de bilder du lägger upp.



Kanske kan det vara en bra idé att låsa bloggen och inte känna den där pressen. Vad vet jag?



Jag hoppas du finner ork och lust att fortsätta blogga för jag skulle sakna din blogg enormt.



Kram på dig.

Här sitter man på väg hem från jobbet, tänker att jag ska kolla till min blogg. Å vad ser man?? Massa härliga och för mig, väldigt värmande ord från er alla. Det som gör mig glad är att ni får min blogg att kännas viktig, att den faktiskt betyder nåt för nån. Om inte annat så kanske underhållning i största allmänhet.



Mallis: ja, du och jag är några som följts åt längst. Sen spray liksom. Smått fantastiskt.. glad att vi gjort det. Tänk, vi har hunnit få barn båda två på vägen. Stor kram



Pezze: Så skulle jag aldrig göra....bara lämna er, nänä. Du får veta allt.... kramar



Ullis: kusin vitamin.... tack för att du läser. Kram

Jama för tusan. Först i ledet. :) tack..... puss

Hejsan!

Jag har följt din blogg hur länge som helst! Blev bestört när jag inte kom in på den! Visserligen skriver jag oftast inte nån kommentar (ska försöka bli bättre) men jag läser nästan varje dag! Du verkar vara en sån skön och underbar person!

Jag vann smink i din första tävling, om du minns? Har en pojke som heter Ture som föddes 26 november 2008.

Kram!!!!

Kristina!!! Klart jag minns dig..... tack för fina ord! Hihi...bestört?! Hahaha, det lät allvarligt... =)



KRAM och hoppas ni mår bra!?

Jag läser din blogg nästan varje dag men är lite dålig på feedback.

Men jag älskar den- du skriver underbart roligt och intressant.

Du ska självklart göra som du vill- kanske bara skriva ibland, eller göra ett uppehåll.

Men kom ihåg att den är uppskattad!



Sköt om dig och trevlig midsommar!

Kram

Marie

Tack vi mår bra! Jo jag blev BESTÖRT för jag trodde du låst bloggen helt och då skulle jag ju inte kunna få ta del av ditt skrivande! Om du skulle göra så (låsa bloggen med lösen).. säg till så man kan tigga till sig lösenordet! :-)

Ha en skön midsommar!!!