Fick ett samtal i fredagseftermiddag, stod på ICA bland alla människor och ville hoppa in bakom mölkdisken eller skrika HÅLL KÄFT till alla. Men, det kan man ju inte göra så det var bara att fortsätta.

"Hej Nina, Lena heter jag och ringer från XXX" hör jag en trevlig röst säga.

SVÄLJ.....hjärtat börjar galoppera.

"Hej Lena" säger jag och tycker jag låter som en tonåring.

"Ja, vi fick in ditt CV här och skulle vilja veta lite mer om dig. Jag läser här att du nu fått ditt tredje barn MILO och undrar vad du gör idag?" frågar Lena.

Hinner tänka att vafan, skrev jag inte det???

"Javisst, jag är mammaledig fortfarande." hasplar jag ur mig.

"Ok, då förstår jag. Hur skulle en eventuell anställning se ut för dig? Hur länge har du kvar på mammaledigheten?"

Mmm, jag har ju 100 år kvar på den men säger att jag har ett tag kvar och att husbandet gärna är pappaledig. Och det är han, meeer än gärna.

"Men vad bra, dom brukar ju vilja vara lite pappalediga!" säger Lena.

Brukar dom hinner jag tänka?

"Kan du tänka dig att träffas redan nästa vecka?" undrar Lena.

"ABSOLUT" säger jag innan Lena hinner avsluta sin mening.

Vi pratar en del annat men minns knappt om vad.

Så på tisdag runt kl 14.00 sitter jag och är förmodligen den tågresans nervösaste person.