Tankar o funderingar
Idag är jag så jäkla less så det finns inte..... morr! Jag är så totalt utpumpad nu.... jag orkar fan inte mer!
Natten har varit skitjobbig, varje gång jag vänt mig så vaknar jag av såna jäkla smärtor överallt. O inte en endaste jävla tillstymmelse till att det skulle vara på gång med nån Milo. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAH..... jag har verkligen FÖRSÖKT att hålla humöret uppe men idag känner jag fanimig att det inte går! Jag e så jävla fittless..... usch...... DESSUTOM tampas jag med rätt obehagliga tankar. Tror att mycket från vår missfallsperiod har kommit ifatt mig nu.
Även fast man i huvudet vet att det inte ÄR länge kvar även om man går över så är psyket totalt slut nu. Kroppen skriker bristningsgräns hela tiden.... varje organ är så jäkla ihoptryckt, svårt o andas hela tiden... han vill ju inte sjunka ner min lilla Milo, han är inte fixerad utan sparkar HÅRT vid mitt högra revben fortfarande.
Prata med husbandet om det här med att vi faktiskt mer eller mindre varit gravida i 2 år nu. Vi påbörjade vår bebisverkstad i december 2006, några månader efter vi gift oss. Sen vet ni ju hur det gick med den verkstan.... totalt åt helvete eftersom vi fick 3 missfall på 1 år. Sedan gick vi ju på utredning..... Under denna 2 års period gick ju jag mer eller mindre in i väggen oxå, både jag o husbandet mådde ganska så piss. Våra tankar svärtades av den här oron för att få bebis eller inte... + att jag mådde otroligt dåligt.
Sen lyckades vi i mars i år..... äntligen.... lite medicinering så höll sig Milo kvar därinne! LYCKA!!!
MEN..... just nu hjälper inte det, jag är skitless..... totalt urlakad..... jag vill bara att allt ska vara över, att min bebis ska ligga där på min mage alldeles underbar och frisk. Jag fick barn för 10 år sen, och då visste man inte så mycket om alla hemskheter som kunde hända. Idag vet jag nog ALLT känns det som... har läst alldeles för mycket. Så jag vågar inte tro på det här förrän jag håller honom i min famn.
Den känslan är rätt tuff för mig just nu..... jag oroar mig mycket o vill ABSOLUT INTE gå över tiden. Har en bekant som förlorade sin pojke på övertid..... Varje morgon när jag vaknar så undrar jag om han lever!! Några gånger har jag väckt honom därinne för att få livstecken. Helt sjukt...
Tror att dessa känslor är rätt normala såhär i slutet men lik förbannat så är dom jobbiga. Det känns som det är så långt kvar tills vi håller i honom jag o husbandet. Idag är en dålig dag både vad gäller att vara less och mina funderingar, låg o fundera massor i morse.... usch, o för varje dag som går känner jag mig mer o mer orolig. Det e INTE kul.....
Imorn ska jag till barnmorskan Jenny igen, tror att jag ska prata med henne om det här faktiskt....
Jaja, nu ska jag börja förbereda käk till mig o husbandet. Sen vill jag gå o köpa saffran för idag blire nog lussekatter.
Kram på er!!
Gumsan gumsan... åh, du ska se att Milo mår alldeles strålande där inne och allt kommer gå såååå bra!! Om bara några (dagar) kommer du att ligga under gosiga filten i soffan och glo på såpor och Milo ligger på magen och snusar sött..
Jag förstår att den här resan har tagit musten ur dig.. häll upp ett stort glas mjölk och tryck i dig några av dina underbart smaskiga bullar du bakade igår.. så hoppas jag att alla negativa känslor och tankar försvinner snart!
Varma kramar
Ulrica
Vi ska kämpa till the happy ending tillsammans hjärtat. Puss !!
Gumman... Fittigt var ordet! ;-)
När jag var "gravid" med ST så var jag så satans förbannad att jag kunde mejjat ner alla berörda med machete.. Och jag drömde mardrömmar om alla skador/olyckor som kunde ske...
Väntan innan var inte roligare den!
En gång på Karolinska...jävlapruttfertilitetsmottagningen.. Satt de och fikade och jag fick bara vänta och vänta.. (10 dagen på raken typ)... Fick jag tokspelet och slet upp dörren till fikarummet.. Och skrek: -Lyfter ni inte på era arslen NU.. Å tar hand om mig... SÅ kommer jag spränga den här skitavd!!!
En liten snipig sköterska garvade lite lätt och sa: -Oj... Är vi bombhotade nu!??!
Jag skrek... Det kan du ge dig fan på att ni är!
Min läkare kom som ett skott.. Han hade ett ungerst konstigt namn så jag kallade honom.. Karlsson..
Sen när jag låg där i gynstolen.. Så sa han.. Dy har temprament... Dy är en härlig kvinna!! Samtidigt som han kolla mig i mufflan!!!?!? Scary...
Näe.. Fy fan vilket bökande det var att längta barn, få till det och sen vara "gravid" och hormonstin.. Och sen när man väl fått besked på att det var en unge på G... Jaha!??! Då börja man oroa sig för något annat... Jag längtar inte efter ett skit av allt det där.. Men jag glömmer det heller aldrig!
Du är tapper vännen.. Och allt kommer bli bra till slut! Tänk en månad fram i tiden.. Med världens gulligaste Milopojken i fina kläder.. Liggandes på din mage.. Istf i din mage!
Go girl go...
Pok
Mallahejjarpådig/erbrala
hej! Nu var det ett tag sen jag tittade in här och ville bara säga - oj va tiden går fort! Sist jag tittade in hos din var jag höggravid och nu är våran tös 2 månader! Känns som igåt.. Vad jag vill säga med detta meddelandet är att TIDEN GÅR FORT. det kommer gå så otroigt fort för dig med ska du se! LYCKA till med allt! Inte långt kvar nu. // Ida
Beklagar alla missfall ni fått =/ Jag har tyvärr oxå den erfarenheten i bagaget så jag känner igen känslorna o tankarna då man väntar bääs igen! Jag håller mina tummar o tår att allt går bra o att tiden fram till att bääs tittar ut kommer att gå i ljusets hastighet :D
Kram
hehe ja visst är hon söt? Jag hade inte heller några direkta känningar förutom ett tryck neråt hela tiden.. Och helt plötsligt så gick mitt vatten. eller ja, helt plötsligt var det kanske inte... hade ju gått över 9 snart 10 dagar :) Han kanske vill fläska på sig lite till, jag menar, det är ju kallt ute nu!
Kram
Åh, jag lider med dig... Hoppas verkligen grabben sätter fart ut i vida världen snart!!
