Tittar ni på "En unge i minuten"? Jag älskar det programmet och har alltid varit så faschinerad
av detta med att få följa med i den stunden då 2 människor ska bli föräldrar. Jag ryser!

I vår familj så är det så att vi nog måste sluta titta på "En unge i minuten". Jag får plommonpulla (plommonpulla är en pulla som bultar efter en bebis, den blommar upp som ett apärsel och säger att den vill ha fler barn) och husbandet suckar och mumlar att "Kan vi inte skaffa en till sån där".....

Igår kväll kom det där mumlandet igen. Jag fick som vanligt plommonpulla istället för den vanliga russinpullan (russinpulla är en pulla som absolut INTE vill ha bebis, den har vänt sig nästan inåt, nästan skrumpnat ihop och säger "Ge fan i mig, jag vill inte ha flera barn" type of pulla). Men jag kan faktiskt inte rå för att jag får lite panikkänslor när husbandets mummel sätter igång. Jag tror att det beror på nåt slags dåligt samvete för att han "bara" ska få 1 barn. Jag har ju 3 härliga barn.

När jag och husbandet träffades var jag benhård. Jag ville ABSOLUT inte ha flera barn what so ever. Jag var KLAR. Vi diskuterade detta och jag var t.o.m beredd på att släppa honom för att unna honom att bli pappa med någon annan. Husbandet sa, som den fantastiska mannen han är, att vi har Dina barn. Det räcker för mig, jag väljer Dig. Månaderna gick. Varje gång ett barn var i vår närhet lös husbandets ögon upp, han fick nåt faderligt i blicken och där och då visste jag att min själ inte skulle må bra av att låta honom bli barnlös, jag kände mig egoistisk. Skulle inte han få vara med om samma sak som jag?! Det totala lyckan över att bli förälder, det som var större än nåt annat?!

En dag så sa jag:

"Vi kör"
"Va?" han fattade inte.
"Ja, vi kör, vi skaffar en liten!" sa jag.
"Va?" han fattade fortfarande inte.
"Ja, jag vill ha barn med dig!" utbrast jag.

Husbandet blev tvungen att gå igenom ALLT en gång till med mig.

"Nina du vet att istället för att ha det fritt och ledigt vid 40 årsålder med stora barn så kommer du ha en liten."
"Om det blir som du säger att det varit tidigare så kommer du spy inälvorna ur dig i ett halvår, pallar du det?"
"När han är 10 år så kommer du vara 45 år, du ville ju alltid vara en ung mamma"

Allt detta som varit mina argument för att inte vilja ha flera barn.

"Men alltså, dra inte allt det där nu. Nu kör vi på innan jag ångrar mig" fortsatte jag.

Han blev så lycklig. Sen blev det ju inte som vi trodde. Jag fick 3 missfall och det såg länge ut som att det kanske inte skulle bli någon liten. Fjärde gången på smällen så sa en trött Nina:

"Det här är sista chansen, blir det ingenting nu så orkar inte jag mer" hulkade jag gråtande till husbandet.
"Det räcker nu Nina, det är bra nu. Vi har gjort allt vi kunnat. Det räcker nu, orkar inte se dig gå igenom det här gång på gång" var husbandets ord till mig.

Det var underbara Milo därinne i magen. Han kom till oss till slut. Lyckan var totalt när vi passerat första delmålet. Klara veckan då alla missfall kommit. En liten blödning satte stopp för hoppet. Men det vara bara en liten blödning, Milo var kvar. Han blev kvar. Ända till slutet och sen kom en tjockisbebis till oss en kall decemberdag 2008.

Min kropp orkar inte mer, jag har varit gravid 10 gånger. Det har satt spår på min kropp. Jag har haft en rubbad hormonnivå, jag har ett bäcken som fortfarande inte mår bra, en rygg som aldrig kommer bli helt bra, jag får ångest när jag mår det minsta illa för att jag är tillbaka där i soffan... där jag låg i månader och kräktes ögonen ur mig och kissade på mig. Jag funkade inte under många månader som gravid, så har det varit med alla mina barn. Så man kan säga att 1,5 år av mitt liv har vart en dvala, ingen kontakt med omvärlden, ett helvete... som ett magsjukehelvete.

Hade det varit på ett annat sätt. Ni vet "aldrig mått så bra" type of graviditeter så hade vi i nuläget varit familjen annorlunda. Jag lovar! Vi skulle ha 11 barn varannan vecka. Skulle inte förvåna mig. En stor jävla buss med lockiga, snoriga ungar. EN hel drös med små husbandisar. Jag skulle ha tuttar som jag snubblade på, och en jäkla massa namntatueringar på ungarnas namn på hela kroppen. Jag skulle säkert ha fött de sista 3 hemma i soffan medan jag låg och tittade på "En unge i minuten". Husbandet skulle sitta och blir tatuerad av sin brorsa samtidigt. Typ...

"Öööh, blev det en kille eller?" skulle han fråga mig när jag stod där och hängde mot väggen med halva huvudet ute ur pullan.
"Vet inte än, vänta en stund till" skulle jag säga medan jag krystade i reklamen. Sen skulle det ploppa ut en krullig pojke.
"Aaaah, det blev en pojke" skulle jag säga medan jag gnagde av navelsträngen och torkade svetten i pannan.
"Kanon, då kan du tatuera Sigge då" skulle husbandet säga till brorsan sin. Det skulle finnas en yttepytte prick kvar att tatuera på.

Så ja... det kanske är tur att man mår som pesten själv under graviditeterna?! :)