♥ Niiinis BLOGG ♥

Idag känner jag mig som ett blankt papper......innehållslös.

Har sovit väldigt dåligt inatt. Vet egentligen inte varför men ibland så klurar man på rätt mycket när man vaknar mitt i natten, sen har jag mina "sova dåligt" perioder fortfarande fast Milobebis sover hela nätterna. Dock så fastnade jag på lite saker, bl a så klurade jag lite på bloggen. Den är ju en bit av ens liv och man "outar" rätt friskt här. Jag har valt det helt själv och det är ABSOLUT inget jag ångrar, jag är en otroligt öppen person men jag väljer fortfarande vad som skrivs här inne och inte, bra så. Dock så får jag perioder som jag känner efter litegrand. Vill jag ha den kvar till allmän beskådan? Just nu känns det också lite omotiverat att skriva då jag får ganska så lite feedback här inne. Det känns ibland som jag skriver lite för kråkorna (ni vet talesättet elda för kråkorna). När jag sen träffar folk på stan så är det väldigt många som läser den märker jag men väldigt få kommenterar. Det är faktiskt en stor bit i att blogga, att man får feedback från sina läsare i form av kommentarer, annars så tappar man liksom lite intresset känner jag. Ja, jag sa ju att jag var öppen! :)  Läsarsiffrorna höjs hela tiden och jag har allt mellan 2000 - 3500 läsare i veckan. Det är ju liksom jättemånga tycker jag, för att bara vara lilla jag från Enköping. Då känns det lite snopet att ju fler läsare man får desto mindre kommentarer, borde det inte vara tvärtom?! Jämför jag med mig själv så kommenterar jag ALLTID ifall jag läser bloggar som står till höger i min meny (förutom kändisarna då :)), jag hinner väldigt sällan läsa men minst 1 gång i veckan går jag igenom min skörd.

Ja ja, lite så känner jag... tänkte ifall det blir lite innehållslöst här inne idag så vet ni varför.

Har ni testat den här sorten? Det har jag, köpte nå storpack på ÖB förut.
Helt förvånad över hur bra dom är. Rekommenderas!!!

Först och främst, detta inlägg är inget för känsliga så vet ni med er att ni är det så kan ni strunta i att läsa. Vi säger så.

Godmorgon på er. Ja som sagt, jag har morgonpromenerat i helt underbart väder. Klarblå himmel och fågelkvitter. Doft av nyutslagna syrener. Helt ljuvligt var det verkligen. Jag kom att tänka på min ungdom eftersom jag gick i trakterna där jag bodde som ungdom. Mindes alla cykelturer man tagit till skolan. Var min ungdomskärlek bodde. Att det faktiskt doftade precis som då.

Sen kom jag att tänka på första mensen man fick. Jag hade gått och väntat och väntat, alla i mitt dåvarande tjejgäng hade fått men inte jag. Det var ju liksom ett kvitto på att man var mogen, o så kom aldrig min. Frågade mamma varje dag vad hon trodde. Tror att mamma ruttnade rätt hårt på mitt menssnack där ett tag.
"Vad tror du mamma? Tror du den kommer om en vecka eller om 3 månader? Vilket är närmast tror du?" frågade jag. "Nu har jag såna flytningar, betyder det att det kommer mens snart?" frågade jag med förhoppning i rösten. "Gumman, den kommer när den kommer. VI kan inte göra så mycket mer än att vänta!" svarade mamma. Sen kom ju dagen D. När det var mens i trosan på morgonen. Jag var HELT överlycklig!!! Jag tog på mig den största bindan jag kunde hitta och så gick jag till skolan och hoppades att alla skulle se min binda. Eeeh? Var det liksom inte tvärtom man tänkte, näää inte jag inte, det ska synas att man är mogen liksom.

Sen ledde det till nästa tanke. Båda pubbeungarna var små, jag hade haft mens för typ en vecka sen och fick plötsligt ont i tjejmagen. Fick då från ingenstans för mig att jag hade glömt en OB därinne i pullan. VARFÖR får man bara för sig en sån sak? Jo, är man hypokondrisk som jag är så kan man få det. Man är en smärre idiot helt enkelt! Jag tyckte jag kände mig lite febrig oxå. Försökte ju givetvis känna efter med fingrarna om där var en gammal rutten OB och fick ju för fan känna nåt som liknade en tråd. Fick panik och skrek åt barnens pappa att komma och känna. Mycket riktigt, han kände ju oxå tråden. "Men draaa i den då för faaaan" sa jag mellan hyperventilationen! Han drog men den satt som berget + att det var lite svårt att få grepp om den. Man är ju kanske inte riktigt lika stor som en gympasal därnere (tack gode gud för det). "Ämen fy faaaan" grät jag och greppade telefonen och ringde akuten. "Ja, jag har en OB som jag glömt i muttan och jag måste få komma och ta bort den annars dör jag i den där jävla tampongsjukan" grät jag till tjejen som tog emot samtalet. Vi åkte ner till akuten, jag fick en tid på en gång. Träffade på ett par grannar därnere och dom undrade såklart vad jag gjorde där? Vet ni, jag var så inihelvetes upprörd och rädd så jag sa som det var. Där satt grannarna med gapande munnar och ba: "OJ DÅ". Sen vände jag på klacken och gick in till doktorn. Det var en jäkligt tafflilg doktor som var märkbart nervös, han var ungefär lika gammal som mig. Jag sket i det fullständigt för jag var ju rädd, hade man varit på en vanlig gynundersökning hade man ju dött liksom. Jag kasta mig upp i gynstolen och ba: TA UT DEN! Han fippla med verktygen (heter det så? Låter lite makabert med tanke på att det ska in i ens snipa).

Här följer sedan en konversation som kommer gå till historien för mig.
Läkaren säger:
"Jaaaa.... alltså jag ser nåt trådaktigt här. Men jag vet inte om det är en OB tråd. Hur ser den ut?" Här fick ju jag en liten chockartad upplevelse. Hör jag vad jag hör nu? Här ligger jag med pullan uppfläkt och den här jävla läkaren vet inte hur en OB tråd ser ut????
"Ja, det är som en lite tjockare bomullstråd" svarar jag med pipig ynklig röst.
"Nej men det här liknar mer en fiskelina" svarar läkaren.
Då slår det mig att det ju för fan är spiraltråden vi dragit i och känt därinne.
"Ja, jag har spiral" säger jag med ännu ynkligare röst nu när jag kommer på det mitt i allt.
"Sitter det en sån tråd på då?" frågar läkaren.
Här känner jag att jag snabbt måste få på mig byxorna och springa ut härifrån för den här läkaren måste dom har hämtat upp från gatan utanför för typ 5 mintuer sen.
Han remitterar mig ändå till GYN dagen efter. Jag tar lappen och sticker ut snabbt som fan. Springer på min faster som jobbar som sjuksköterska där nere. Hon skrattar nästan ihjäl sig när hon hör vad jag gör därnere. Hon skrattar oxå för att denna läkare är en AT läkare och hade aldrig gjort en gynundersökning förut.

Det var ingen OB, bara nåt jag fick för mig. Ont kan man ju liksom ha ändå. Vilket jävla pucko man är alltså. ja, såna tankar kan jag ha på mina morgonpromenader. Tänk om vi dragit ut den där jäkla spiralen liksom... va?

Jay Smith fast för droger igen......




Whitney inlagd på rehab igen....

Här går man som 3 barnsmorsa och är livrädd för allt vad droger heter. Man är rädd att ens barn på nåt sätt ska halka snett i samhället, i kompiskretsen osv och hamna i nåt jävla drogträsk som det kommer att vara ett helvete att komma ifrån....om det ens går att komma ifrån?

Fans jävla skitdroger! Här har vi, bara i dagens blaska, 2 kändisar (en mindre känd och en världskänd) som trillat tillbaka på drogerna igen.

Snälla GUD allsmäktige, låt mina barn aldrig behöva hamna i nåt drogträsk och beskydda dom från allt vad det heter......

Milo och jag åkte till lekparken med fika igår efter dagis. Kolla in
naglarna, hahaha! Så ser det ut efter en dag på dagis och en del gräv
i sandlådan i lekparken.

Igår efter dagis så packade vi med oss lite fika, tog vagnen och knatade till lekparken. Milo älskar lekparken och framförallt att gunga. Jag tror att jag knuffade fart sådär en 3865 gånger igår på eftermiddagen.

Det jag slås av när vi är där i lekparken är att det är en sån skillnad på att ha ett litet barn nu mot när jag fick det första gången. ( Nu är dessa uppfattningar helt mina egna och meningen är inte att vara en jävla pretto morsa och påstå något som förväntas tas på fel sätt av någon eller påstå att nåt kan vara eventuellt rätt eller fel. Detta är BARA mina egna erfarenheter som talar. )
Jag menar att jag verkligen njuter av att se mitt barn leka, jag ger honom min tid helt och hållet utan att ha 1000 andra saker i huvudet och känna mig stressad åt nåt annat håll. Det var mycket så att vara en ung mamma för mig. Jag hade liksom inte den genuina tiden. Visst, man skrapade ihop lite tid för att ge sig ut i lekparken men var jag där på riktigt? Mentalt med dom i lekparken? Nä, det känns inte så nu. Jag tror inte att jag hade ro. Idag, när jag är lite äldre så tycker jag verkligen om att gå dit med honom, för att jag vet att han tycker om att vara där. Sen att det kanske inte är sådär JIPPIIII skitkul och gunga honom fram och tillbaka 3000 gånger är väl en annan femma men jag njuter av att se honom trivas och ha kul. Förr hade jag nog inte tiden och det fanns så mycket annat i mitt liv som var viktigt och som krävde min uppmärksamhet.

Nu är det som sagt 100 år sen jag födde dom andra 2 men det jag minns så tydligt från den perioden var att jag hade mycket "inte räcka till" känslor. Jag ville mer än jag kunde ge. Dessutom hade jag ju 2 barn ganska så tätt så allt var lite smått hysteriskt. Allt var mer eller mindre kaos med 2 blöj/välling barn. En tvåring som behövde mycket uppmärksamhet och visa alla sina färdigheter och en bebis som krävde närhet, bröstet och ständig koll. O så skulle man försöka bli smal, hinna hänga med polarna, ha fint hus, ha det bra med karln och sköta allt annat viktigt samtidigt. Hade inte många vänner som hade småbarn så man var liksom rätt själv i det. Så för mig var det nog mer eller mindre kaos under den perioden. Så pass kaos att jag glömt mycket. Att jag inte minns vissa saker. Det gör mig ledsen men jag hänger inte upp mig på det. Jag tror nämligen inte att jag var själv om det. Sen frågar jag pappan till dom stora barnen när jag inte minns, han har oxå glömt mycket men vi kompletterar varandras minnen litegrand.

SÅ kort och gott så känns det mycket mer avslappnat att vara småbarnsmamma nu när man är lite äldre. Jag är mentalt med mitt barn på ett helt annat sätt och det är en jäkligt grym känsla. Allt har sina för och nackdelar. Att vara både ung mamma och sen att vara en äldre mamma, jag har varit både och och kan egentligen inte säga vilket som varit bäst för mig. Det jag VET är att jag känner mig närvarande på ett annat sätt nu. När jag var småbarnsmamma som ung så minns jag mest kaoset och att tiden gick väldigt fort, resten minns jag inte. Haha, nääää skämt åsido. Allt har sin tjusning och jag är så jäkla GLAD att jag fått vara med om både och, i´m blessed!

Så är du en tant i min ålder som går i funderingar kring att skaffa ett barn till eller inte så säger jag SHOOOOT damn it. Det är skithäftigt och jag är så glad att jag fick äran att bli mamma till en sladdis. Visst, man börjar verkligen OM!!!! Men det är värt varenda sömnlös natt, blöjbyte och tandagnisslan. Han kommer hålla mig yngre min lilla sladd. Sen har jag 2 underbara pubbeungar som hjälper till på ett fantastiskt sätt så jag tror att hela den här resan blir så mycket enklare med dom vid min sida.

DO IT! :))

ÅÅÅNGEEEEEEST! Eller? Samtliga bikinis från HM! Tänkte jag skulle beskriva den här käsnlan man
får när det är dax att köpa sig en bikini för årets sommar!

Godmorgon TORSDAG! Veckan går fort bla bla bla.... ja ni vet redan att jag tycker det! Jag startade dagen med en jäkligt uppfriskande prommis, det var kallt. Det ÄR kallt på morgnarna men med mössa och vantar så fixar man det fast det är maj månad. Dagen bjuder på jobb och ikväll innebandyträning. Vi kört hårt såhär veckorna innan. :)

Hörrni, det är snart dax att köpa den där bikinin. Eller kanske redan nu om man ska behaga få storlekar som passar och de bikinisar som är nåt att ha. När jag brukar åka och köpa min så står jag liksom och letar bland kadaver. Det är urplockat och man får vara glad om man hittar nåt som passar ihop. Ett år fick jag tag på en överdel i storlek XL och underdel i XS. Att jag köpte det? Jag måste ju ha varit totalt jäkla dum i huvet. Där satt jag sen på stranden med halva pullan utanför brallan för att inte tala om degmagen som låg uppepå bikinikanten. Eftersom jag fortfarande hade lite fläskpattar kvar på den tiden var överdelen helt OK, ja om man jämför med underdelen som var helt åt helvete. Där satt jag och led och kunde inte gå och bada med risk för att skrämma nåt stackars barn som trodde Loch ness odjuret var på väg ut ur mina byxor! :)

Varje år bestämmer jag mig för att vara ute i god tid och för att verkligen ta mig tiden att helt ifred få gå iväg för att göra den här kämpiga biten, vilket prova bikini faktiskt är, och få tag på en hyfsad bikini. Sen står jag där och plockar bland kadaverna som ingen ville ha. Sen kommer jag ut med en påse i handen med tårarna rinnande. Husbandet frågar om det gått bra? "Kör bara för fan, KÖR till den jävla stranden så jag får åka och skrämma upp barnen" säger jag hulkande! Varje år är det samma visa.

Men det är inte konstigt att man drar sig. Du ska för det första in med din blekfeta kropp i ett provrum och klä av dig in på bara mässingen. Det är så upplyst där inne så man ser inälvorna tammefan. Sen ska man ju behålla trosorna på så man inte får nå basselusker från nån annans pulla när man provar. Det brukar sitta en sån där klisterlapp på insidan där vi tjejer har själva kiss o pullhålet, det sitter där som ett skydd. Den där klisterlappen fastnar sen överallt och man får bråka med den en kvart till att börja med, är man en tjej sen med massa bikinilinje-vildvuxet-hår som vuxit till sig så kan man ju räkna med att hårstråna sitter kvar på den där klisterlappen, FRESH! Det är jättekul att prova såna bikinisar efteråt, jag har gjort det flera gånger! :( Sen står man där med den där jävla bikinin på sig. Det väller över här, det skär in där, den glåmiga vinterkroppen ser allt annat än kul ut där inne. Hårstråna som man glömt att raka på benen gör att det ser ut som det står en herre och provar på damavdelningen. Man tråcklar in dom där tuttarna och försöker lyfta, pressa upp och liksom studsa upp dom lite. Vad hjälper det? Man drar in magen, försöker puta lite med stjärten. Man vickar lite på huvudet och kanske plutar lite med läpparna. Till slut så står man där och ser ut som en transa med för liten bikini på sig. Man vänder sig och får se spegeln där bak, ja du får alltså se hur du ser ut bakifrån. Det är då det brukar brista för mig, det är här det är slutlekt inne i provhytten. Det är då jag sliter av mig den där jävla bikinin så fitthårs klisterlappen flyger all världens väg och går ut till tjejen i kassan. Lägger kadavret på disken och ler, svetten rinner på ryggen och tårarna bränner innanför ögonlocken. Man betalar och går ut till väntande husbandet med de hundra badsugna ungarna i bilen och säger KÖR.

Ämen fy fan alltså! Är det meningen att det ska vara såhär? Hur fan gör man så det blir lite mer smärtfritt? Beställer man alla bikini sorter som finns på postorder och provar hemma och sen skickar tillbaka, I GOD TID... eller vafan gör man?! För det här är ju inte kul nånstans?!

Men vad hände med den här bruttan kan man ju undra? Att gå från kruvig till detta! Är det verkligen
snyggt? Titta på hennes ansikte, titta på ögonen. Det är som att glimten är borta och att hon bara
tänker på hur hungrig och sugen hon är på hamburgare!!

Ok, här kan man ju sitta jävligt avundsjuk med sina bilringar och ba: "Jäkla smala skata" liksom för att man själv kämpar ihjäl sig men fortfarande ser ut som att man äter en hel del chips och snabbmat.

Men säg till mig!? Är det snyggt detta? Jag vet att ni är ett rejält gäng killar som läser mig blogg, säg till mig?! Är det snyggt?? Megan Fox är ju en jäääääkla hottie alltså, eller VAR en jäkla hottie. Sen fick hon för sig att följa size zero idealet och kvar blev ett benrangel som tänker på hamburgare. Fan vad synd.... för JAG tycker verkligen inte att det här är fint. Jag tycker hon ser hungrig ut, och sur och som om hon skulle kunna döda för en glass men hon måste gå på dom här jäkla galorna och alla andra på galan ser ut som 12 åringar i kroppen så därför måste hon oxå se ut så! Är det inte förjäkligt? Är det inte sjukt hur det blivit? Varför blev detta ett ideal?

Det kan tyckas vara ett uttjatat ämne men det tål att tjatas på. Helst när det kommer småbrudar i 10 årsåldern och säger att dom är tjocka! Say what? En tioåring får väl ha barnhull på kroppen för att orka växa, utvecklas, få mens och bli en kvinna. Sen kan man gå till sig själv, jag som kämpar med vikten. Sänder jag ut signaler till mina barn att vara lite mullig är nåt fult, dåligt och oaccepterat? Jag tror inte det dock, jag har varit noga med att förklara varför jag inte trivs, för allt handlar ju om trivsel. Som tur är så är mina 2 pojkar så stora så jag kan förklara skillnaden på att trivas med sig själv och att banta ner sig till ett vrak. Att ha en välmående kropp är oxå viktigt.

Men FAN att detta blev ett ideal, jag tycker att det är synd för det tar ur kvinnan just det kvinnliga. Kvar blir en 12 åringskropp som inga bröst har, höfterna liknar utstående piggar och ansiktet sjunker ihop till att se ut som nåt katten släpat in. Tacka vet jag kurvor på kvinnor. DET är nåt jag associerar till den kvinnliga kroppen. Höfter, lite putmage och bröst. En rumpa som är nåt att ta på... DET är nog mitt egna ideal och något som jag tycker ser sexigt ut. Sen behöver man kanske inte ha för mycket av det goda, det är där JAG är. Sen har vi alla olika ideal, många har just smal som ett ideal. Sen kan väl jag känna att det är synd när idealet innebär att se ut som 12 år smal och inte normalt smal. En tränad kropp är oxå snyggt på en kvinna. Lite grövre lår, smal midja och vältränade armar (dock inte för mycket) och så en fast tränad rumpa, MUMS vad fint! 

Jag försöker nå ett ideal som jag själv byggt upp, och den kvinnan ser INTE ut som Megan Fox gör idag. SUCK... synd på en så snygg böna!

Detta ÄR SNYGGT (tycker jag)!:


Kurviga Beyonce!


Bleka och urläckra Christina Hendricks.

Vad har ni för ideal? Har ni nåt ideal? Jag tycker det är så intressant detta för att jag får en lång period inte haft nåt ideal. Jag ville bara gå ner i vikt, men nu vet jag ungefär hur jag skulle vilja se ut med dom förutsättningarna som jag har. Det är ju oxå en grej, är man född med smala ben och en rak och lite bred överkropp kan man inte frövänta sig att se ut som Beyonce. Eller har man en trind överkropp med grova lår och mycket rumpa kanske man inte kan förvänta sig att se ut som Victoria Beckham (bra att hon är gravid så hon lägger på sig lite tycker jag!) :)

Ämen fy fan vad jag babblar nu. Men ni fattar va?!

Hoppar ni studsmatta? Ja ni som fött barn?

Själv så hoppar jag men jag får anstränga mig en aningens för att göra det. Ja då menar jag att snipan måste anstränga sig lite. Skulle jag släppa på så skulle nog kisset rinna längs benen. Jättekul och se alla ungar ligga och plaska i ens piss liksom?! Näej.....

När jag fick mitt första barn så sa en utav mina vänner att jag skulle gå till apoteket och köpa knipkulor. "Ta dom tyngsta" sa hon. Hon berättade oxå hur slapp man kunde bli om man inte skötte sin muskulatur. Sagt och gjort så smög jag fast beslutsam om att jag minsann inte skulle få nån slapp snipa in på apoteket när Thedde bara var några veckor. Jag viskade till apotekstanten att jag ville ha knipkulor.

"Vilken storlek vill du ha?" sa hon högt och tydligt. Ni vet sådär högt så man nästan ryser på ryggen av.

Storlek, vafan...hon hade inte sagt nåt om storlek.

"Dom tyngsta" viskade jag.

"Jaha, du vill ha den största storleken" sa hon återigen högt och tydligt! Varför undrar man ju? En kul grej kanske som hon kan berätta för dom andra apotekstanterna på 9 fikat?! Typ: "Yes.... 1 poäng till mig, en slapp-pullad morsa knep man åt idag" och så hade dom ett litet poängsystem på anslagstavlan. Varje månad den 25:e var det prisutdelning och man fick med sig 6 vinare. Oj, ett sidospår. :)

Vad betydde det här nudå? Att man hade en pulla som var som kattegatt eller vadå?

"Är det nån skillnad rent storleksmässigt?" viskade jag återigen.

Det var det inte, dom var lika stora som den minsta tyngden. Den här apotekstanten förstod inte vidden av att använda ordet "storlek" i såna här sammanhang. Hon hade inte förstått hur känsligt det kunde vara och man ville inte PÅ NÅGOT sätt tro att man skulle ha en större storlek osv. GAAAAH!!!

Väl hemma så var jag ju så ivrig att se dessa kulor. Det var kulor, lite mindre än pingisbollar, med en fisketråd som en ögla fastsatt högst upp på kulan. Dessa skulle man då pilla in och antingen styrketräna eller uthållighetsträna med. Jag gjorde bådadera. Först skulle man draaaaa i tråden och hålla emot ett antal gånger och sen skulle man låta dom sitta kvar därinne och bara knata omkring hemma som om inget hade hänt. Sagt och gjort så tränade jag på hallgovet utan att ha låst dörren så den synen hade ju varit jättetrevlig för en eventuell gäst som bestämt sig för att komma på en spontanfika. Tur att det inte hände. Sen så skulle man ha dom kvar därinne. Jaha, jag städade, fejade och matate Thedde och tänkte väl inte mer på det. Jag slutade helt enkelt att tänka på det alldeles och kom på det ca 9 timmar efter jag påbörjat min uthållighetsträning. Skulle duscha och undrade vad i helvete jag hade för trådar som hängde ut. "SHIT!!!!!!!!!!" 20 minuter skulle uthållighetsträningen pågå. Men jag slog på stort. Den träningsvärken.... ja, det är sant, man kan ha träningsvärk "därinne". Jag kunde knappt gå på 3 dagar.

Ja, sådär har jag sen hållt på efter mina barn. Man ska ju knipa när man ammar och så ska man knipa när man diskar och så ska man knipa när man står i kön. Det där knipandet är för det första något jag knappt klarar av att göra utan att det syns. Jag får ett sammanbitet uttryck i ansiktet och så undrar tjejen i kassan om jag mår bra?! Sen gäller det ju att komma ihåg det... man ska ju ha med sig barnet och matkassarna oxå.

Det som är kul är att de flesta mammor känner igen sig. Dom flesta mammor har det här problemet. Har ni sett en 3 barnsmamma nysa mer än 1 gång utan att korsa benen? Har ni sett en 2 barnsmamma hoppa studsmatta för glatta livet utan att efter ca 15 sekunder få ett lite bekymmersamt uttryck i ansiktet? Det är då vi kissar på oss. En liten skvätt, inte mycket, men en lagom stor irriterande skvätt som påminner oss om att allt inte är som det var förr. Det spelar ingen roll om man tränat med kulor stora som medicinbollar, det spelar ingen roll om vi kniper våra stackars musar på bussen så vi blir svettiga..... det är svårt att nå den där förbannade pissmuskeln. Man klarar liksom kniptestet hos barnmorskan. Ni vet 2 fingrar och så ska man knipa. "Braaaaaaa" säger barnmorskan och man växer flera meter och förväntar sig ett diplom med texten: "Tajtaste pullan i Enköping" och ett klistermärke. Det är kissmuskeln som är så svår att nå! Undra hur det skulle vara om jag inte tränat alls? Skulle jag gå med blöja då? Tena lady redan nu? Hur blir det när man blir gammal? Antagligen Tena Lady!
Har alla gamlingar Tena Lady?

Hur som haver så är jag glad att jag haft min pulltränande kompis som peppat mig att anstränga mig lite. Dock så är detta ett problem hos många mammor, nåt man kanske inte pratar högt om (förutom jag då). Det ÄR inte så kul men det ÄR något de flesta drabbas av efter att dom blivit mammor. Konstigt med tanke på att det är ett huvud som är ca 30 > cm i omfång som ska pressat ut från det där hålet. Så ni killar som läser här....... tänk er själva att pressa ut nåt ur ert lilla hål där i fram, nog fan skulle det oxå läcka lite åt både höger och vänster.

Nähä, nu måste jag jobba hörrni!

Här är Milo några minuter gammal. Här visste inte vi vad vi hade att
se fram emot.... jag hade väl en aning men en förstagångs mamma
är verkligen helt blank.

Vet inte om ni läst att Calle Schulman och hans Anitha fått en liten dotter, en liten Penny. Fint namn by the way. Jag läser Calles blogg ibland. En dag skrev han hur underbart allting var men oxå hur jobbigt allting blivit. Då slogs ja av hur den första tiden är efter man blivit mamma, vare sig man blivit det 1, 2 eller 3 gånger, som jag. Jag ska skriva det på ett Niiinis tyck & tänk sätt.

Men jag tycker att vi börjar just i sekvensen när dom kommit. Som på bilden här ovan. Han är några minuter gammal. Man har ingen aning om vad det är för en människa som just exploderat ut ur ens underliv? Han låg där på min mage och stank kräftor, håret var alldeles blött och jag såg att det var en bjässe. I det läget tänker man inte på hur ens pulla ser ut?! Typ är det en världskarta där nere nu eller har man nån kvar ens, den kanske följde med moderkakan i soporna liksom?! Sånt kommer sen! Just här och nu så är man så lycklig så det går inte att beskriva, man kan oxå vara glad att man överlevde. Som jag var efter Milo.

Man ska ta den där vanliga duschen efter man fött då. Ok, euforisk gled jag in i den där duschen. Jag var så glad att det var över, min bebis låg därute i pappans armar och sov och jag skulle få tvätta av mig blod, svett och tårar. En pall hade placerats i duschen. "Sitt på den Nina" sa barnmorskan. Hon förklarade oxå att man kan vara lite yr och vinglig efteråt. Jag satte mig.... PÅ nånting. Studsade snabbt upp och blev givetvis yr. Tittade ner på stolen men där var inget. Nåväl, satte mig igen, samma sak igen! Men vad i helvete är det jag sätter mig på? Min pulla var det. Den hade svullnat upp till oigenkännlighet och jag blev tvungen att känna vad som hänt? Alltså...hur ska jag kunna ha jeans på mig mer, finns det storlekar för stor pulla liksom? OH MY GOD, jag fick en sån chock och trodde aldrig att det kunde bli sådär. Den hängde liksom vid halva låret. Observera! Den gick tillbaka, tack gode gud. Annars hade jag fått specialbeställa jeans.

Väl på rummet och kvar på BB så är man  fortfarande i den rosa bubblan. Lyckan är enorm. Jag själv har alltid fått känslan av frihet. Att inte vara gravid längre. Den känslan lever man på LÄNGE efter man fött. Men väl i rummet började vi märka att Milo var en "eater". Hela tiden. HEEEELA TIIIIIIDEN! Han sög på mina tuttar som om det inte fanns någon morgondag. Jag sov och ammade, jag satt på toa och ammade, jag åt och ammade. Han sov INGENTING, han bara åt -åt - åt - åt - åt!! Vi var knappt utanför rummet för jag ammade. Stora barn (5 kg) dippar ju kraftigt efter födsel. Milo gick upp. Han hade gått upp 600 gr när vi åkte hem.

Spontanitet! Att ta sig ut på en promenad var i början en mäktig uppgift att ta sig an för att inte tala om att åka och hälsa på nån. Minns att vi åkte till svärisarna som hade besök av släktingar. Jag åkte dit och typ visa pattarna. Jag ammade i 4 timmar i sträck. En kaffe var det bara att glömma och dricka. Jag åt en kaka och Milo hade smulor i hela skallen!

Friheten man hade innan. Det där med att duscha när man vill. Äta när man vill. Sova när man vill. Ja, det är ju över. Rätt chockartat med första barnet skulle jag vilja säga. Att käka en god middag tillsammans kommer ta lång tid att få till. Så fort du sätter gaffeln i det möra köttet är det KÖRT. Nä, då är det för 160:e gången dax att hala fram pattarna för mat. Sen kan du äta ditt möra kött som blivit segt. Duscha med bebis i bilstolen nedanför var oxå standard, medan man kastade duschdraperiet fram och tillbaka för att titta till.

När man som tredjegångs mamma pratade och träffade andra mammor.... så slogs man av vilken skillnad det var på att föda 1 barn och 3 barn. Förstagångsmammorna stod där i tajta jeans när bebbe var 2 månader. När Milo var 2 månader så bultade och värkte min pulla fortfarande. Mina jeans var Tonys jeans i storlek 34, fick inte på mig några andra. Det var nästan som om jag hade en till Nina där nere, ja pullan alltså. En "minime". Hon och jag var liksom inte kompisar. Hon levde ett eget liv. Jag mitt eget. När vi skulle promenera fick jag ta ett allvarligt snack med henne om att var lite schysst. "Kom igen nu pullan, låt mig kunna gå på den här promenaden nu utan att du ger mig hard times efteråt, ok?" kunde jag mumla till henne. Det var sällan hon var snäll. Hon blev sur som citron när jag promenerade och såg till att det kändes som jag höll på att tappa henne och som om varje ligament och ben därnere skulle packa ihop sin resväska och säga "Vi drar nu, vi hörs!" Där stod man på sina bara knän och bad dom stanna, jag lovade och bedyrade att jag inte skulle ta några promenader mer. Men sen gick nån vecka och jag tuffade till mig mot henne. Tänkte att jag skiter i vad hon säger, jag testar. Sen började det om igen. Hon surna ur totalt. Jävla surpulla kan jag känna! :( Då är det där med tajta jeans liksom ganska så långt bort. Dom är jag i snart, inte än men snart! Milo är 2, 5 ÅÅÅÅÅR snart, inte 2,5 månad. HAH.... vad säger ni nu då?! 2 månader..... MY ASS.

Tänk så det kan vara? Det är TUR att dom där små liven är det absolut vackraste och bästaste och ljuvligaste som finns, annars skulle det nog ringla en lång kö utanför BB. Återlämningskö! Sån chock är det ju after all. De mammor som säger att ALLT är underbart och ljuvligt antingen LJUGER eller så har gud varit extra extra snäll för att man hade ett helvete i sitt förra liv.

Tittar ni på "En unge i minuten"? Jag älskar det programmet och har alltid varit så faschinerad
av detta med att få följa med i den stunden då 2 människor ska bli föräldrar. Jag ryser!

I vår familj så är det så att vi nog måste sluta titta på "En unge i minuten". Jag får plommonpulla (plommonpulla är en pulla som bultar efter en bebis, den blommar upp som ett apärsel och säger att den vill ha fler barn) och husbandet suckar och mumlar att "Kan vi inte skaffa en till sån där".....

Igår kväll kom det där mumlandet igen. Jag fick som vanligt plommonpulla istället för den vanliga russinpullan (russinpulla är en pulla som absolut INTE vill ha bebis, den har vänt sig nästan inåt, nästan skrumpnat ihop och säger "Ge fan i mig, jag vill inte ha flera barn" type of pulla). Men jag kan faktiskt inte rå för att jag får lite panikkänslor när husbandets mummel sätter igång. Jag tror att det beror på nåt slags dåligt samvete för att han "bara" ska få 1 barn. Jag har ju 3 härliga barn.

När jag och husbandet träffades var jag benhård. Jag ville ABSOLUT inte ha flera barn what so ever. Jag var KLAR. Vi diskuterade detta och jag var t.o.m beredd på att släppa honom för att unna honom att bli pappa med någon annan. Husbandet sa, som den fantastiska mannen han är, att vi har Dina barn. Det räcker för mig, jag väljer Dig. Månaderna gick. Varje gång ett barn var i vår närhet lös husbandets ögon upp, han fick nåt faderligt i blicken och där och då visste jag att min själ inte skulle må bra av att låta honom bli barnlös, jag kände mig egoistisk. Skulle inte han få vara med om samma sak som jag?! Det totala lyckan över att bli förälder, det som var större än nåt annat?!

En dag så sa jag:

"Vi kör"
"Va?" han fattade inte.
"Ja, vi kör, vi skaffar en liten!" sa jag.
"Va?" han fattade fortfarande inte.
"Ja, jag vill ha barn med dig!" utbrast jag.

Husbandet blev tvungen att gå igenom ALLT en gång till med mig.

"Nina du vet att istället för att ha det fritt och ledigt vid 40 årsålder med stora barn så kommer du ha en liten."
"Om det blir som du säger att det varit tidigare så kommer du spy inälvorna ur dig i ett halvår, pallar du det?"
"När han är 10 år så kommer du vara 45 år, du ville ju alltid vara en ung mamma"

Allt detta som varit mina argument för att inte vilja ha flera barn.

"Men alltså, dra inte allt det där nu. Nu kör vi på innan jag ångrar mig" fortsatte jag.

Han blev så lycklig. Sen blev det ju inte som vi trodde. Jag fick 3 missfall och det såg länge ut som att det kanske inte skulle bli någon liten. Fjärde gången på smällen så sa en trött Nina:

"Det här är sista chansen, blir det ingenting nu så orkar inte jag mer" hulkade jag gråtande till husbandet.
"Det räcker nu Nina, det är bra nu. Vi har gjort allt vi kunnat. Det räcker nu, orkar inte se dig gå igenom det här gång på gång" var husbandets ord till mig.

Det var underbara Milo därinne i magen. Han kom till oss till slut. Lyckan var totalt när vi passerat första delmålet. Klara veckan då alla missfall kommit. En liten blödning satte stopp för hoppet. Men det vara bara en liten blödning, Milo var kvar. Han blev kvar. Ända till slutet och sen kom en tjockisbebis till oss en kall decemberdag 2008.

Min kropp orkar inte mer, jag har varit gravid 10 gånger. Det har satt spår på min kropp. Jag har haft en rubbad hormonnivå, jag har ett bäcken som fortfarande inte mår bra, en rygg som aldrig kommer bli helt bra, jag får ångest när jag mår det minsta illa för att jag är tillbaka där i soffan... där jag låg i månader och kräktes ögonen ur mig och kissade på mig. Jag funkade inte under många månader som gravid, så har det varit med alla mina barn. Så man kan säga att 1,5 år av mitt liv har vart en dvala, ingen kontakt med omvärlden, ett helvete... som ett magsjukehelvete.

Hade det varit på ett annat sätt. Ni vet "aldrig mått så bra" type of graviditeter så hade vi i nuläget varit familjen annorlunda. Jag lovar! Vi skulle ha 11 barn varannan vecka. Skulle inte förvåna mig. En stor jävla buss med lockiga, snoriga ungar. EN hel drös med små husbandisar. Jag skulle ha tuttar som jag snubblade på, och en jäkla massa namntatueringar på ungarnas namn på hela kroppen. Jag skulle säkert ha fött de sista 3 hemma i soffan medan jag låg och tittade på "En unge i minuten". Husbandet skulle sitta och blir tatuerad av sin brorsa samtidigt. Typ...

"Öööh, blev det en kille eller?" skulle han fråga mig när jag stod där och hängde mot väggen med halva huvudet ute ur pullan.
"Vet inte än, vänta en stund till" skulle jag säga medan jag krystade i reklamen. Sen skulle det ploppa ut en krullig pojke.
"Aaaah, det blev en pojke" skulle jag säga medan jag gnagde av navelsträngen och torkade svetten i pannan.
"Kanon, då kan du tatuera Sigge då" skulle husbandet säga till brorsan sin. Det skulle finnas en yttepytte prick kvar att tatuera på.

Så ja... det kanske är tur att man mår som pesten själv under graviditeterna?! :)

Känner ni igen det här? Ni som inte gör det kanske bara haft tur.... för detta är
något som det manliga könet är riktigt bra på!

Det här är ett rätt faschinerande beteende för mig. Senast igår på en film på 6:an så hände det. Mitt husband är bra på det och jag vet att killbekanta till mig har detta beteende. Det handlar om att berätta hur man ska göra nr 2, eller hur det ska bli när man gör nr 2. Behovet att berätta vad man ska göra är så faschinerande. Som att det liksom är värsta händelsen som ska utspela sig där inne på toaletten, och HEY.... alla måste veta det.

"Näej, nu ska jag gå och skita ur mig" är en vanlig mening. Tony har en annan. "Nu ska jag gå och bolma ur mig så ögonbrynen ramlar av". Okej, helt klart så får man ju bilder framför sig av en sån mening. "Nu ska jag skita så tånaglarna krullar sig". "Nej, dax att gå och klubba!" "Släppa en missil." "Bygga nallar". "Dra en kabel". "Möka ur mig" är några andra uttryck man kan höra.

Whats up med det här? Varför måste man för det första berätta för alla vad det är man ska göra? Känns det viktigt. Är detta med att gå och skita lite manligt kanske. Som att man går in och bevisar manlighet genom att gå och bajsa på toaletten? Sen är det så faschinerande att det ska låta som en gigantisk händelse. Som att mindre världskrig händer där inne på den illaluktande toaletten.

Hur skulle det låta om en tjej sa såhär? Låt säga att man sitter ett sällskap hemma hos någon på en middag. Jag tänker mig att man är par, några stycken sådär. Kanske 8 personer som precis ätit. Man sitter där och smälter maten och småpratar vid bordet när en av tjejerna utbrister: "Nej för fan hörrni, nu är det jag som ska gå och bolma ur mig en knubbsäl så ögonbrynen trillar av!" Undra hur sällskapet skulle reagera? Skulle det bli tyst? Eller skulle nån skratta? Jag skulle skratta så jag dog för just den här chockartade humorn är helt i min smak.

På jobbet, i kontorslandskap. Insjunken i jobb sitter en hel avdelning när en av de lite äldre kvinnorna säger! "Ok, nu är det den här bruttan som ska gå och skita ur sig en missil, varning varning...höhöhö" och så trippar hon iväg till toaletten.

Hos frissan. Det sitter en ung snygg tjej och blir klippt och färgar håret. Hon är lång, smal och har skitsnygga tajta jeans från Acne, höga klackar från Gucci och en skjorta från Mulberry. Hon ser ut att vara lite fin i kanten, nästan åt det tråkiga hållet. Frisören är mitt i klippningen när den skitsnygga tjejen avbryter. "Nej hörrudu, jag måste fan pausa alltså. Det pockar på så inihelvetes mycket nu hörrudu så jag måste gå och lägga en kabel!" Skulle inte frisören svimma då? Eller i alla fall bli yr?

Detta är ett fenomen, det måste vara ett fenomen. Att karlar ska sätta ord på sin nr 2 handling. Vi tjejer gör det liksom lite i smyg. Sådär så det inte ska märkas att vi varit och gjort tvåan. För hur illa det än låter så skiter vi tjejer oxå. Hur snygg, sexig, het och läcker man än är som tjej så skiter man. Så är det. Silvia skiter. Prinsessan Madde skiter. Jennifer Aniston skiter. Heidi Klum skiter. JEPP, precis som karlar så skiter vi oxå. Kanske tom att det nångång känts som man skitit en missil men det är inget vi skryter om, inget vi nämner. Vi bara gör det för att vi har det behovet. Annars skulle vi precis som alla människor och djur på hela jorden må väldigt dåligt.

Innan jag skrev det här inlägget så ville jag göra lite research med Tony. Så jag ringde han på jobbet och frågade honom vad han säger när han ska gå och skita? Han blev väl till en början lite fundersam över min fråga men sen rabblade han bara. Det var som att han var född med ett nr:2 lexikon inbyggt i hjärnan.

"Lägga en kabel"
"Skita"
"Bygga nallar"
"Klubba"
"Bolma ur sig så ögonbrynen ramlar av"

Ok, den där sista meningen fick det att brista. Så då skrattade vi en stund, jag skrattade faktiskt så jag grät en skvätt. Så det är inte det att jag tycker att det här fenomenet är tråkigt, det är rent av skitkul!!! Men jag tror inte att jag någonsin kommer säga att jag ska gå och "Bolma ur mig så ögonbrynen trillar av!"

Ni vet ju att jag STORDIGGAR märket Mateus. Ni vet kanske oxå att det inte är ett jättebilligt märke. (Även om jag nu sagt till min mamma att jag vill börja samla på det porslinet... fyller ju år och så :)) Hittade ett annat märke som hade porslin som påminner om Mateus! La Shelf heter det... Men jag ska prata om nå helt annat. Trosor...

Aha, här sitter jag i soffan nu och jäser. Sitter och knaprar på hemmagjorda ostchips, det är såååå gott!! Har fått det jag skulle göra gjort. Allt utom o tvätta. Glömde ju helt bort att boka tid. Nog för att det finns tider i vår tvättstuga typ alltid... men jag hann inte. Jag hade ju samtal på Elliots skola idag så det blidde inget tvätta. Får ta det imorgon så att man slipper börja använda dom där tråkiga menstrosorna. Även om jag kommer behöva ha dom inom dom närmaste dagarna ;)

Är ni så? Använder ni favvotrosorna, favvotröjan och byxan först efter att ni tvättat?! Jag gör faktiskt så ibland. Då kan man välja och vraka bland det man har, när allt är rent. Det värsta som finns är ju dom där sista dagarna när det dragit ut på själva tvättandet och man har en grön och en röd strumpa på sig. O så gamla BH:n som typ är helt urtvättad och slapp och sen kränger man på sig dom fuuuuulaste jävla trosorna man har. Även kallad "menstrosorna". Jag har dessutom ett gäng för små stringtrosor i mitt skåp som jag tränger på mig när det blir kris. Jätteskönt verkligen. Med en string som riktigt skääääär in i ärslet. Efter en heldag med såna är man ju gråtfärdig, får sätta sig i en balja med vatten för o badda liksom! Ämen fy faaaan. Fattar inte varför jag har dom kvar?! Jag har nog dom som riktmärke tror jag. Att jag ska ha dom sen... men jag kommer ju givetvis att köpa nya när det är dax för smaltrosor. Sexiga snygga smaltrosor. Det ska jag köpa. Sen kommer man väl ändå gå i sina sköna hipsters trosor eftersom det är det absolut skönaste och behagligaste. Sen tycker jag att det är jäkligt sexigt med hipsters trosor oxå så det kvittar väl! :)  Jag tyckte string var skönast förut?! Vad beror det på att man ändrar sig? Ja att man börjar tycka att nåt annat är skönare. Om nån säger att jag är tant nu så kommer jag o lacka, ba satt ni vet! :)

Nä, nu ska jag vara med familjen. Milobebis ska äta välling nu och sova. Sen får vi lite vuxentid i soffan, betyder väl att jag somnar inom kort men i alla fall. Imorn är det fredag, ENTLICH! Fin kväll till er.

Nu när jag har en sån tänkardag så kan jag inte låta bli att undra hur en sån här
människa egentligen fungerar?! En ELAK människa!

Igår läste jag på Katrin Zytomierskas blogg att hon hade fruktasvärt ont i sitt huvud och hade haft i 6 dagar. Hon skulle till läkaren för att kontrollera vad detta kunde vara. Det blev ett jäkla pådrag och hon blev skickad till S:t Görans för magnetröntgen och ryggmärgsprov. Det var inget farligt som tur är.

När jag sen läser bland hennes kommentarer så får jag en stor klump i magen över vissa av dessa. Herregud säger jag bara, hur är vissa funtade?! Jag känner bara att jag blir rädd för den elakhet som vissa människor besitter!? Hur kan man på riktigt skriva saker som: "Hoppas du har hjärnblödning" eller så råa saker som "Hoppas att du dör" bland kommentarerna? Jag vet att många tycker att hon är en idiot men KOM IGEN! Ska man verkligen skriva så till nån? Det är här en viss mentalitet lyser igenom. Kan man inte skilja på det en människa skriver i bloggen och verklighet så känns det som att världens människor är på väg käpprätt åt helvete! Näej.... vad hon än har sagt och skrivit i sina dagar som bloggare så ska INGEN människa behöva läsa nåt så hemskt bland sina kommentarer. Där sitter det nån jäkla looser gömd bakom sin dataskärm i anonymitetens land och knattarar meningar som hoppas att du dör. Give me a break!

Vad glad jag är att jag inte har såna läsare här hos mig. Jag skulle sluta blogga på studs, skulle inte finnas en anledning i världen att fortsätta! Då skulle jag hellre skriva blogg men bara läsa den själv. Sen ge den som en bok till mina barn.... det skulle jag göra!

Dessa människor skulle behöva fatta vad livet går ut på! HÄR & NU! Och att behandla andra som man vill bli behandlad själv!

Hade en liten fikadejt med bästa tjejerna mitt på dagen. Håll med om
att det ser ut som att sätta sig vid någons köksbord med att fika på
tant Gredelin. Dom har en hemsida nu oxå, besök gärna den---->här!


Underbar svag latte eller Latte Macchiato som den oxå kallas. Jätte-
gott och jättemysigt. Sen damp min Kattis och Bea ner på en stunds
avkopplande fika.

Oftast kommer vi in på livets stora gåtor när vi träffas såhär. Idag berättade jag om Linda som lämnade jordelivet och vi alla grät en skvätt. Mina fina vänner, vad glad jag är att jag får vara deras vän. Och dom för att dom får vara min.

Det får en verkligen att vakna till, stanna till och bara känna efter. Det är faktiskt så att vi stressande människor i dagens samhälle nog ibland glömmer bort att leva. Att verkligen leva, till 100 %. Känna efter, titta på ditt barn med dom där ögonen som är avslappande och som insuper varenda cell av ditt eget kött och blod. Att titta på den man älskar, se varje fåra han har, ett grått strå men framförallt titta på honom/henne. Vad känner du när Du ser på honom eller henne. Känn efter! Den där värmen som sprider sig i kroppen ska man ta vara på, känn den. Njut av den. Står disken och du skulle behöva dammsuga och mamma ringer och frågar om ni inte ska komma och hälsa på. Skit i disken, den står där imorgon oxå. Men mamma finns inte för alltid. Ber din vän om en fikastund, ta den fikastunden fast du har miljoner saker att göra. Vem vet om den vännen ska gå samma väg till mötes som Linda gjorde.

Lev livet, alltid. Försök att glömma småsaker. Behöver man verkligen bli irriterad för att ens livskamrat är glömsk?! Skitsamma, han finns ju här för mig. Levande och frisk. Tonårsdiskussioner kan riva sönder en som mamma.... men dom står där levande, friska och är Dina barn och kommer så vara för resten av ditt liv. Har Du tur får du se dom växa upp och skaffa sig egna familjer. Varför fajtas om småsaker? Trots allt är det en kort tid vi lever på jorden... vad vi vet?! Den korta tiden ska jag försöka lära mig att ta vara på. Jag ska titta på Milo när jag hämtar honom. Andas in hans doft. Titta på hans söta små fingrar. Krama hans lena kropp och tänka...HÄR & NU! Jag vill krama mina stora pojkar, deras oproportioneliga tonårskroppar och se vad jag med min kropp åstadkommit. Friska och så fina pojkar. Stanna upp och tänka HÄR & NU! Jag vill ta min mans ansikte i mina händer, se honom i ögonen och säga hur mycket han betyder för mig! Jag ska till mamma och äta ikväll, min fina mamma. Jag ska ge henne den största kramen och säga hur mycket jag älskar och respekterar henne.

LEV NU! TÄNK HÄR & NU!

Det ska jag försöka göra....

I eftermiddags efter promenaden från dagis så blev det en liten fika
för mig och Milo, bara vi på tu man hand. Milo hade värsta bästa ut-
sikten på bilar under tiden!



Här var bår fika. Kaffe för mig och festis och kaka för Milo. Kakan
sket han fulla fan i.... så 5 kr åt helvete :) eftersom inte jag äter den!


Mysig måndagseftermiddag. Heldag på dagis hade
funkat alldeles utmärkt. Väl i affären så hamnade
jag bakom streckkodsmarodören... dax för ett Niinis
tyck & tänk inlägg! :)

Jaha, då har första arbetsdagen gått. Milo hade haft en kanondag på dagis och jag har hunnit med en hel del. Jobbar på hemsidan så svetten lackar, det är ju ett jäkla pillande och fixande och trixande. Men snart ska den väl vara redo för alla som är intresserade.

Hörrni, jag måste ta upp en sak. Ni vet det här med streckkod på varor i affären. Att man ska lägga dom sådär fint på bandet så att kassörskan bara kan blippa snabbt. Hur gör ni med det där?? Idag stod jag nämligen bakom en man på affären och köade med Milobebis. Som alla vet så har ju alla tuggummin och oftast oxå godis strategiskt placerats precis vid kassan så att 2 åringar ska se det där väldigt tydligt. Sen får man stå där och vara konsekventa morsan liksom. "Nej lilla hjärtat, ingen godis idag. Bara på lördagar" jada jada jada. 2 åringar skiter i lördagar, dom vet fan inte ens vad lördagar är för nåt! Sen fortsätter man sådär. Har man sen varit på en promenad innan så immar brillorna igen, svetten rinner på ryggen och man vill springa ut från affären så folk ramlar som käglor till höger och vänster av min brassande vagnfärd. Men då förstår ni så står Bengt 52 år framför mig som hört att man minsann ska hjälpa kassörskan med att blippa varorna. Han lägger vara efter vara snyggt och prydligt på bandet och det tar tiiiiiiid, det tar en djävulsk tid med tanke på att Bengan minsann inte vet exakt VAR dessa streckkoder sitter på varje vara. Han vänder och vrider dom tills han skiner upp då han hittar den där randiga saken, sen placerar han den fint på bandet med streckkoden uppåt. En och en. Det blir kanske 1 meter mellan varje vara, ibland 1,5 meter. Men ändå så står Bengan där och vänder och vrider smörpaketet för att liksom "HEPP...där var du din lilla rackare till streckkod" reaktion för varje vara. Man ser att kassörskan liksom sitter där och ba: "GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSP.... ro hit varorna för helvete jag hittar nog streckkoden ändå!! Bakom står jag och känner hur det börjar till att pyra ur öronen, hur jag vill kasta undan Bengan från kön och säga åt honom att låta frugan handla istället. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!! Vad i helvetes jävla gubbjävel.... radda upp varorna för faaaan!

Jag måste veta hur viktigt detta är för kassörskorna? Blir det inte så att man lär sig var varje streckkod sitter på varje vara när man arbetar med det varje dag? Jag ska ärligt säga att jag faktiskt oxå placerar varorna med streckkoden uppåt så att det ska bli enklare. Men hittar jag den inte direkt så lägger jag varan på bandet och så är det bra med det. Varorna åker fram tätt på bandet och ingen ska behöva stå med svettiga igenimmade brillor och en galen unge bakom mig och vänta. Har jag fel? Jag hajjar att man ska hjälpa till men kan det inte bli lite too mutch letande av dessa streckkoder ibland?!

Huuuh... nu får jag väl arga kommentarer från nån som arbetar på ICA och tycker jag tillhör en av idioterna som "FAN INTE HJÄLPER TILL ALLS!" eller nåt. Men jag undrar vad man föredrar som kassörska. Sitta och vänta på varorna eller bara göra det själv? Är inte hela upplägget med en kassa att det ska gå ganska så snabbt? Eller är upplägget att hjälpa till?!

INPUTS?

När det går överstyr skulle det här inlägget kunna heta. Här har vi några utav världens mest
kända bröstdrottningar. Deras bröst väger allt från 5 kilo/st och uppåt.

Jag har väl berört ämnet här på bloggen tidigare tror jag. Man läser om dessa bröst här och där och överallt kan jag känna. Victoria Beckham stoppade i och sen tog hon ur. Linda (Rosing) Thelenius ska ta ur. Läste att Kissie förstorat sina igen (för den som inte vet vem hon är så är det en ung tjej som driver en stor blogg). Den och den har gjort och den den och har inte gjort men ska göra. Den och den är motståndare och tycker alla tuttbrudar är idioter osv.

Nu är det ju såhär. Alla som äger sina bröst gör precis vad dom vill med sina bröst. Idag är det ingenting unikt med att förstora, lyfta, förminska, fixa och dona med dom där brösten. Det är ingen WOOOW händelse utan detta blir faktiskt, med botox, fillers och restylane det mest vanliga i den här världen. Jag tänker heller inte tycka och tänka någonting om just såna normala fix och don ingrepp. Ja, jag menar om någon mår dåligt över sina bröst och gör något åt det så tycker väl jag att hon som äger sina bröst och sin egen kropp själv gör som hon själv vill göra och tycker känns bäst. Om någon lider av siina rynkor och slätar ut dom så är det den människans business. LOGISKT? Förmodligen.

Sen tittar man på tuttlisorna här ovan och så rynkar man pannan lite, kikar lite närmare på skärmen, vrider kanske skärmen lite för att konstatera att "JA jävlar i gatan, dom ÄR sådär stora!" Självklart gör dessa kvinnor som det känns bäst för dom oxå, men KÄNNS det verkligen bra att ha 10 kilo pattar hängande där fram? Är det inte otympligt, ont i ryggen, svårt med kläder, köra bilen, besöka en konsert? Går det med såna bröst? Tycker man att den här ägarinnan till dessa bröst är lite KOKOOOO! Nåt måste ju vara fel.... Inte alla koppar i skåpet, bestick i lådan, hästar hemma, hissen går inte ända upp type of thing. Eller anses det smart att göra en business av sina boobs. För några av dessa kvinnor har ju blivit både rika och framgångsrika på sin idé om att ha modell globen på sina bröst. Är det rätt väg att gå? Varför inte starta ett vanligt företag och blir fragångsrik på det? Eller är detta en enklare väg att gå? Jag skulle verkligen vilja träffa en sån här kvinna och ställa lite frågor. Bara för att jag är nyfiken på att veta. Skulle nog öppna med....

"Hur tänkte du här?"

Ok, mina farhågor och min "pulltvättsbubbel" fobi har ännu en gång fått vatten på sin kvarn... UTAN att jag ens är på plats! Elin har kommenterat bland mina inlägg och konstaterar det faktum att pulltvätts marodören fortfarande huserar bland kakelväggarna i vårt badhus.

Ok, då var saken biff Milobebis. Tyvärr så kommer inte din mamma att klara av det här med badhuset, hur mycket hon är har försökt att anstränga sig för att "ta tag i den saken" som man brukar säga. Även om jag inte ens visar min nuna där nere så besannas farhågorna och ryktet om pulltvättar tanter når mig. Elin skriver att man numera även tagit till så att säga.... TILLHYGGEN, för att få den där pullan tvättad. Jag kan heller inte annat än hålla med Elin när det kommer till hennes åsikt angående "grovjobbet". Ska det verkligen göras på en offentlig plats? Ja med tanke på att det verkar som dessa tanter genomgår någon slags ÅRLIG rengöring typ "tvätta bilen i tvätthall" tvätt. Man beställer liksom en pulltvätt med avfettning, rostskydd, vaxning och torkning, även kallad GULDTVÄTTEN, den dyraste. Ska vi, oskyldiga människor, behöva titta på när kreti och pleti står och tvättar muffen gul och blå? Blir den inte ren utan en skrubbhandske undrar jag? Är det så jävligt att man måste SKRUBBA den jäveln när man blir gammal?! Vad hände med tvål och vatten? Eller för den känslige, Lactasyd och vatten? Jag har då ALDRIG i mitt 38 åriga liv behövt skrubba pullan ren, alltså...använder man inte skrubbhanske för att få bort döda hudceller och sånt tjafs. Inte tvätta bort klittan liksom?! Och få skrubbsår där nere. Stackars dessa tanterns pullor. Dom måste ju ha sårskårpor och slitagemärken därnere. Eller så har det bildats ett jävla hölje alltså. Ett pansarhölje som gör att den tål tammefan ALLT. Det är som en stor jäkla förhårdnad därnere i konkeriet. Försök och ta dig in där liksom. Hammare, såg, borrmaskin... INGET biter på den muffen!

Aja, då hoppar vi badhuset. Törs fan ta sig ner dit och behöva bli åskådare till GULDTVÄTTEN liksom! Huu!

Löshår ner till ärslet. Året är 2004 eller 2005 minns
inte riktigt, jag är på väg på en personalkryssning
med min kompis och hennes personal.




Bea (med krogen), Magnus (anställd) och jag (ett bihang) men med
en halvmeter långt löshår. :)

Ni är många som vet att jag haft löshår till och från under många år. Allt började med att jag var så inihelvetes dum i huvet att stoppa dit det in the first place. Gjorde nåt halvhjärtat försök nåt år innan det här utan att för den skull ha det i för länge och hann inte förstöra mitt eget hår. Det här året gick jag sminkskolan på International Make Up Center. Vi var ett gäng tjejer som hittade på en jävla massa under den här perioden. Ett utav dom var att häkta på löshår. Men inte på vilket sätt som helst... vi gick all in på studenters vis.

Fattiga studenter som vi var drog vi till Clas Ohlson och köpte limpistoler och limstavar. Sen till Taj Mahal för att köpa löshår och så började vi. Jag behöver kanske inte förklara hur hårt det där satt sen, och hur INTE NYTTIGT det var för håret. Ja sen bildades ett skatbo utan dess like i bakskallen, utväxten blev en enda tova och limkluttarna borrade in sig i det där. Jag minns en kväll/natt/morgon då jag och min kompis Maria satt och tog av varandras löshår och satt på nytt. Vi började 18.00 på fredagen och slutade 07.00 lördagmorgon. Jag sov medan hon satt och drog loss dessa limkluttar, och så skrek jag ibland av smärta. Jag förstörde hela mitt hår. Fick klippa av det till page, en kort kärringpage som jag inte alls passade i. Sen var det bara i med nytt för korthårig vägrade jag vara.

Sådär höll jag på. Sen började jag tappa håret på vissa ställen i skallen, så det bildades stora kala fläckar. En utav fläckarna blev faktiskt såpass stor som en tennisboll, helt kal. Då kände jag att herregud.... nu måste jag sluta. Jag trodde att jag drabbats av plötsligt håravfall och att jag inte skulle få tillbaka det. Korthårig var jag ju fortfarande men började använda clips istället. Det var vändningen. Sen har det här med att föda barn alltid varit en hit för mitt hår. När jag började vänta Milobebis hade jag typ 1 cm långt i nacken, en rak page. Har klippt det ett antal gånger sedan dess, även blekt och färgat men klarat det denna gång och nu vet ni ju ungefär hur långt det är. Många tror faktiskt fortfarande att jag har i löshår, men det har jag inte. Inte nu längre, nu är den tiden förbi.... tror jag. har inte haft det i sen i somras och kör bara med mitt eget nu.

Det är en jäkla befrielse ska ni veta. Inte behöva tänka på om det syns, att fägerna passar ihop, att det ser fräscht ut och så måste man ju köpa nytt regelbundet för att det ska se snyggt ut. Annars blir det lätt svinto, hur jäkla äkta hår man än köper. Jag tycker det är kanon att det finns, ja ifall det finns tjejer som blir lika jäkla fula som jag med kort hår så är det skönt att denna metod finns att tillgå då. Dock så är det absolut hemskaste som finns tjejer som inte kan det här med löshår eller går till nån som gör det så åt helskotta fult. Som ett jäkla kattarsel......

Här är några exempel, 3 av dessa bilder är på kändisar:



Ja precis, det är allas vår Britta Spjut som inte verkar få träffa rätt människor när det kommer till det mesta. Allra helst rätt folk inom hårbranschen. Whats up med hennes jäkla barr alltså? Högst upp till höger har vi Pamela Anderson, där har trenset slunkit ut en bit, eller helt och hållet faktiskt.

Att bero på nåt helt annat. På bilderna här ovan väger jag som jag vill väga. Jag väger min målvikt och har ett par Diesel i storlek 27 på mig. Dit ska jag igen, nån dag.....

Sådärja, nu har jag lyckats hålla mig vaken till det nästan är dax för DHW. Ett taktiskt drag utav mig, ja att sitta här tills det är dax. nåväl, jag ska väl inte säga för mycket antar jag, första reklamavbrottet så ZzzzzZZz väl jag.

Ha en fin kväll, PUSS

Benet, ja ni ser väl att det är aningens blått. Detta
var alltså skada nummer 1 under lördagen.


O så foten då, lskada nr 2, lindad med bandage
för att få ner svullnaden. Hur ska det gå med mina
promenader nudå?

Ja, man kan ju undra hur man som halvt handikappad ska åstadkomma någon viktnedgång i form av morgonpromenader nudå? Förmodligen inte alls, det innebär att mina träningsskivor får gå hett här hemma nu. Nåt måste jag ju göra annars så går det åt skogen med allt nu när jag kommit igång. Gissa om jag längtar efter ren slät asfalt, sköna joggingkläder, ljummen sommarkväll och svettas som en flodhäst. Aaah, ljuvligt ska det bli. Nu måste jag bli hel först. Laga benet som Milo säger.

Hur värt tycker man att det är idag? Ja att man slängde på sig ett par 10 cm klackar och strutta ut på isgatorna med både drinkar och skumpa innanför västen? Planen var en helt annan, jag hade extra pjuck med mig men jag glömde dom i festlokalen så det blev till att strutta. Och som jag har struttat sen då. Jag har halvt som halvt struttat av mig benet. Det såg säkert jättesexigt ut när jag vricka foten i klackarna oxå. Oh herregud. Men det är väl märkligt det där med klackar. Man känner sig ju så mycket mer fest och mycket mer kvinna med ett par klackar. Jag som är lika lång som en smurf dessutom tycker ju att en helt ny värld öppnar sig för mig när jag får lite höjd. Jag ser ju så mycket mer, bara en sån sak. Men vad är egentligen behagligt med riktigt höga klackar? Där står man och kör ett mindre aerobicspass på dansgolvet, för det kan jag lova er. Att dansa med ett par klackar är ett riktigt bra benpass. Ska man sen gå en längre bit så vet man att det är kört för resten av kvällen. Det kommer att börja göra ont efter 20 meter och det kommer absolut inte att bli bättre, det kommer till slut att göra så ont så man står med gråten i halsen på väg att slå nåt eller nån riktigt hårt. Man kan till slut inte tänka på NÅGOT annat än att få kasta av sig skorna och bränna dom på bål och lägga fötterna i ett fotbad med helande örter och oljor från djupaste kinesiska skogarna och hoppas på att det nångång ska sluta göra ont. Varje steg man tar hugger, svider, bränner, värker som om dina trampdynor födde barn. Ett nytt barn för varje steg. När man sedan inte kan eller ska visa hur ont det gör så biter man ihop munnen och tänderna så hårt så det knastrar i käften. När man sedan slutligen får av sig skorna känns det som dina trampdynor packat ihop sina resväskor, beställt en enkel biljett till Uganda och sagt "Tack för den här tiden, vi hörs!" och så har dom dragit. Kvar är bara skinnet och själva benet i foten som man går på. Även om dom förbannade skorna är av så tror man att dom fortfarande sitter på, benet gnider mot skinnet så det nästan låter som frigolit mot varandra, eller åtminstone så känns det så. Jag har hört att det gör mindre ont när man är smal att gå i klackar. Jag måste nog säga att det INTE är så. Jag har varit smal och gått i klackar och haft exakt samma känsla då. Den dagen jag hittar riktigt höga klackar som är begagliga att gå i, I LET YOU KNOW!

Men... vad gör man inte för att SLIPPA se ut som en smurf och känna sig lite kvinnlig en kväll. Jo, man gör som jag... man halvbryter sig totalt och sitter här och ojjar sig nu. Det är vad man gör! Och YO...det är snyggt! 

Bland det ABSOLUT äckligaste jag vet är spottloskor. Det här inlägget
kommer att bli lite jobbigt att skriva då detta är så jäkla känsligt för
mig, bilden här ovan är tillräckligt jobbig att titta på bara. Är du väldigt
känslig kan du hoppa och läsa det här inlägget!

Jag är ju ute och går så gott som varje morgon. Varje morgon går jag och stirrar ner i gatan och ser allt som folk kastar, häver ur sig eller placerar på våra gator. Jag är faktiskt lite smått chockad över hundbajskorvarna som ligger överallt. Jag trodde faktiskt att hundägare blivit bättre på att plocka upp skiten efter sina hundar. En bajskorvshög gjord av en hund är ju lite som att titta på en bajshög gjord av en människa. Lika stora ungefär. Så rent konkret så skulle det ju vara som att jag satte mig och drog en korv mitt på gatan och lät den ligga kvar där. FRESH? NO! Så inihelvetes jävla äckligt är det. Jag spyyyyr på riktigt när jag passerar dessa jävla högar och så blir jag förbannad. FAN, hur svårt kan det vara och ta med sig hundbajspåsarna! Jag har en väninna som har en så jäkla cool kungspudel. Hon knyter fast dom i själva kopplet, så då sitter dom alltid där när man ska gå ut. Svårt, näää. Vad är det för människor som låter skiten ligga, mitt på stan? Alltså... jag undrar? Hur kan man med och lämna världens största korv rykande på gatan utan och röra en min.

Att bero på hundar. I morse när jag var på promenad så var det en tant som gick med sin hund framför mig. Jag passerade henne och hennes hund. Plötsligt flyger hunden på mitt ben. Rent reflexmässigt så var jag en tusendels sekund ifrån att sparka hunden det hårdaste jag kunde. Men jag hann att reagera med att INTE göra det. Jag blev så jävla rädd. Fy fan. Hon var väl inte beredd tanten och lyckades inte hålla i hunden. Jag hade ju musik i öronen så jag vet inte om hon sa nåt, jag bara fortsatte gå med hjärtat bultande ända uppe i halsen. SHIT.

Ok, jag gillar hundar vill jag bara poängtera. Men inte deras ägare som låter hundskit ligga eller hundar attackera. Ok, attacken var inte så farlig och faktiskt inget jag reagerade över mer än att jag blev rädd.

Ok, nästa grej då! Spottloskor! UÄK... *SPYYYYYYYYYYYYYYYYR!!!!!* Det finns INGET som är så äckligt. Jag kan byta 148 bajsblöjor istället för att behöva titta på en spottloska. Jag är så jäkla kräsmagad när det kommer till riktiga slemmiga spottloskor. Ser jag en på gatan får jag garanterat en kväljning, jag är alltså på väg att spy på riktigt. I morse mötte jag en farbror som hävde ur sig en precis innan han mötte mig, MY GOD. Jag blundade när jag gick för att hålla spykänslan borta. Nu mår jag illa för att jag skriver om det. När jag tävlade i friidrott så spottade jag en del. Man får lite slem i munnen när man löper t ex och det kan inte ta vägen nån annan stans än ut. Då kan jag tycka att det är mer OK. Men på stan, lägga en guling på backen. ÄEJ, jag döööör. När Tony var förkyld för ett tag sen så harklade han sig på morgon och spotta och fräste. Han fick lova att säga till mig först så jag kunde springa iväg och hålla för öronen. TVIIIII.... fy farao. Näej, jag kan inte skriva om det här mer, det är så jävla äckligt alltså! Frukosten kommer snart upp!

Från i Lördags. Jag och maken min....det här är min "druckit ett glas
vin" foto pose. Det här med fotoposer är så jäkla kul!!

Okej, ett inlägg här på kvällskvisten. Milobebis sover, han har börjat kinka lite med att gå och sova nu oxå. Men men, medan vi läser och planerar så får han hålla på lite som han vill. Vi kör på som vi gjort hittils så drar vi igång det på riktigt sen så att han får lite lugn och ro pöjken. SHN kuren hoppas jag ska vara vår räddning.

Att bero på fotominer. Har inte alla en fotopose? En del har en speciell när dom provar kläder, eller när dom fixar håret eller när man speglar sig för att precis gå ut. Jag har en speciell när jag tar en sista titt i spegeln i hallen. Jag tror att jag typ drar in kinderna lite, liksom suger in dom. Sen tittar jag under lugg, itne så mycket men lite. Antar att jag försöker se sexig ut, eller smal kanske. Jag vet fan inte, muppigt är det i alla fall. Nu har jag pejlat in många av mina vänner och det är så jäkla kul. ALLA håller ju på såhär. ALLA har en egen liten spegel eller fotopose. Själv så ler jag väldigt sällan med öppen mun på bild, det händer men jag föredrar att ha stängd mun. Det beror på att jag tycker att jag se ut som en hamster när jag skrattar med öppen mun. Mina finska kindben och bulliga kinder gör att ögonen krymper ihop till små streck när jag ler med öppen mun. Mamma sa alltid att jag skulle le med öppen mun i skolan, det blev sällan bra eftersom jag bara öppnade munnen så bara de 2 framtänderna tittade fram. Visa tänderna tänkte jag och så gjorde jag det. På den här lyckades jag hålla den stängd, men på bilden där man sitter själv var kanintänderna framme.


Ser ni vart jag sitter?


Här då? Lyssnade på mamma den här gången gjorde jag i alla fall. Le med öppen mun och så gjorde jag det.

Men som sagt, nu gör jag det ganska så sällan. I alla fall när jag får posera, liksom ställa upp mig på bilden. Då ler jag precis som på bilden högst upp. Lite. Inte med öppen mun. Lika med "kolla sig i hallspegeln" posen. Stängd mun. Får se om jag börjar le med öppen mun igen när jag gått ner mina kilon? När inte finnkinderna stänger ögonen åt mig. Då kanske jag börjar lyssna på mamma igen!? :)

Nehe, nu ska jag lägga undan min laptop. Lägga mig tillrätta här i soffan och hoppas på att husbandet kanske pillar på mina fötter litegrand. Skön torsdagkväll puppor!