Gravidmage, det var ett tag sen. Minns det dock som det
var igår, som att det var igår jag hade min stora jätteballong
till mage. Dock så har jag svårt att komma ihåg hur jobbigt
det var, det är ju för att det som kommer ut raderar allt det.
Så är det inte för alla...

På min promenad i morse så tar jag med mig METRO. Jag går förbi COOP Forum på vägen hem och nappar en med mig varje morgon. Idag berättades det om en kvinna som försökt ha ihjäl sin 10 veckor gamla bebis. Min mage knyter sig, jag blir illamående och så förfasad! Jag kan inte, hur jag än anstränger mig, försöka förstå detta. Någonstans måste man ändå förstå, detta handlar om sjuka kvinnor som fött ett barn och drabbats av något så svårt som en förlossningsdepression.

Jag fortsätter läsa fast jag mår illa och klumpen i bröstet växer. Den här kvinnan är hemma på permission från psyket där hon vårdats för förlossningsdepression. Hon har till sin sambo sagt att hon INTE vill hem på någon permission för att hon är rädd att göra illa sitt barn. Vad jag förstår på artikeln är sambon ute en liten stund då hon häller upp ett bad till sitt barn. Hon lägger sin 10 veckors son i badet och håller honom under vattnet tills han slutar sprattla. Det är här mitt förstånd säger ifrån, det är här jag känner att det måste stå så fel till i ens huvud när man kan göra något så hemskt! Men det jag hela tiden glömmer är att denna kvinna ju är svårt sjuk. Det STÅR inte rätt till hennes huvud.

Hon ringer ambulansen själv och säger vad som hänt. Ambulansen är där på 4 minuter och räddar pojkens liv. Pojken överlever helt utan fysiska skador.

Jag har fött 3 barn själv. Det är det absolut mest överväldigande, känslofyllda, helkajko upplevelse jag varit med om. Den kicken är way beyond allt man kommer att gå igenom i livet, tror jag. Det har satt min värld i gungning och gjort så mycket med min själ att det knappt går att beskriva i ord. För mig har det alltid varit en positiv upplevelse. Om än jobbig men ändå så fantastisk.
Jag förstår att det är här det kan gå så fel. Man har haft jätteförväntningar under sin graviditet, man tror att man ska hoppa jämfota så fort moderkakan lämnar kroppen, man tror att man ska få dom här fantastiska känslorna för denna rosa bebis som exploiderat ut från min kropp... och så bara uteblir allting. Man känner sig bara ledsen uppgiven och är chockad av förlossningen. Det kan oxå vara så allvarligt att man hamnar i en svår depression, en så pass farlig depression att man faktiskt kan skada sig själv och t.o.m sitt barn.

Jag pratade med husbandet om detta i morse. Jag känner faktiskt att just detta att bli mamma för första gången är en sån stark upplevelse att man kanske borde få mer uppföljning? En liten koll innan man åker hem från BB först och främst, känns allt OK? Har du koll på amningen eller vill du slå ihjäl nån av frustration? Uppföljning med barnmorska efter förlossningen, några veckor kanske månader om det behövs, kanske t.o.m regelbundet? Nån som bara checkar av läget? Bär du på känslor där du känner Dig uppgiven ledsen och nedstämd, funkar amning ok eller ska du prova flaskan, har du fått sova på tjufler dygn? Bara en uppföljning i den här stackars mammans värld som precis vänt upp och ner på hela fuckin livet!!!

Ja, vi får besöka MVC och vi gör en efterkontroll efter 8 veckor hos barnmorskan. Men på dessa 8 veckor hinner mycket hända. Räcker det med ett hembesök av en barnmorska när man precis fött? JA, du får ju ringa din barnmorska när du vill men gör man det? Försöker man inte kämpa lite? Vara duktig? Kraven på kvinnan idag är fan inte o leka med, det vet vi ju. Du förväntas ju först och främst dra hem 6 timmar efter din pulla sprätt ut en unge, om allt gått bra?! Men ÄR man mogen och dra hem då? Rent själsligt? Fuck heller, det tycker inte jag. SJälv har jag hållit i mig i sängen och sagt NEJ för helvete, jag vill INTE hem än! Vad som helst kan ju faktiskt hända. Det är risk för blödningar, mår din bebis bra, äter han som han ska eller tror du att du gör rätt när du ammar?! Jag har ammat tre barn och tycker att det har svårt att komma igång alla 3 gångerna!

Det här inlägget kan bli hur långt som helst. Men FAN hörrni... är det inte galet detta?! Förväntas det inte lite väl mycket av en nybliven mamma idag? Jag blir mörkrädd och sen blir jag otroligt glad att just den här pojken klarade sig. HJÄLP dessa mammor innan det är försent... följ upp, förebygg, vafan som helst. Det ska aldrig behöva gå så långt att någon försöker ha ihjäl sitt barn!