Alltså, dom här bilderna på Milo!!!! Hjärtroten slår nästan en volt av värme
och massa glädje & kärlek när jag tittar på dom. Hur kan man känna så
mycket och så hårt för en varelse??

När jag fick barn så förstod inte jag ALLS vad det innebar rent känslomässigt. Jag förstod ju att man älskar sina barn mycket men inte huuuur mycket. Jag minns att jag som liten alltid frågade mamma hur mycket hon älskade mig och hon svarade alltid:

"Mest av allt!"

"Mer än du älskar pappa?" frågade jag.

"Jaaa" svarade mamma.

"Mer än din egen mamma?" frågade jag vidare.

"Jaaa, mer än min egen mamma?" svarade mamma.

Det var här jag inte riktigt förstod, hur kunde hon älska nån mer än sin mamma. Jag älskade ju min mamma över allt annat.

När sen Thedde föddes så var jag lyckligt lottad med att få den där överväldigande känslan i födsloögonblicket. Min kropp skakade av adrenalinpåslaget och jag tog på den där varma röd/blåa saken på min mage. Jag var helt i chock och jag grät som ett barn. Den kärlek jag kände just där och då hade kunnat få rummet att spricka. Det var just där och då jag förstod varför jag fötts till världen, att det var det här livet gick ut på! Det var just där och då jag insåg hur man känner när man kan dö för någon. Det var just där och då jag insåg hur mycket kärlek vi har i ett mammahjärta. Det var mäktigt och otroligt rörande och jag minns känslan jag hade där som det var igår!

När Elliot skulle födas var jag orolig för en sak. Hur ska jag orka älska någon lika mycket igen. Alltså, tänk om jag inte älskade honom lika mycket? När det sen blev dax för "raket" Elliot (han föddes på 2 timmar) att födas och han kommer ut till mig som en rosa liten minigris så infinner sig precis samma känsla igen!! PRECIS lika kraftig, häftig och känslostormande som första gången. Ett mammahjärta orkade älska dom lika mycket. PRECIS lika mycket!

Milo, som jag inte alls trodde att jag skulle få men livet och husbandet ville annorlunda, thank god för det!!! Så mycket vi slet, 3 missfall och en känsla av att ge upp. Plötsligt en dag så satt han fast därinne, kom inte ut i form av ett blodbad. Den jobbiga graviditeten, den hemska förlossningen och så låg han där på mitt bröst. Och jag var i den där euforin för tredje gången i mitt liv. Min kropp hade återigen skänkt mig en varelse att älska PRECIS lika mycket som dom andra två.

Tänk vad rik man är som får bära på en sån stor kärlek i sitt hjärta!? Vilken grej.... Just idag har jag träffat alla mina härliga barn. Thedde har jag inte sett på flera dagar så jag sa till hans pappa att för tusan komma hit så jag får krama honom. Dessvärre är ju våra barn bara "till låns". Vi får bara ha dom hos oss intensivt några år. Ju äldre dom blir desto längre ifrån oss kommer dom, men den där starka kärleken i hjärtat kvarstår....för resten av mitt liv. Så, jag inser att man sen helt enkelt får leva med att dom kanske flyttar från stan, kanske t.o.m. från landet. Att hjärtat kommer fortsätta ÄLSKA lika mycket som i det där födsloögonblicket var dom än är och vad som än händer. Men, man får stå ut med att inte ha dom vid sin sida..... men i hjärtat bär jag alltid med mig dom!

Mina älskade ungar vad jag ÄLSKAR er!! Glöm aldrig det..... ♥ // Mamma