R.I.P Lia

Läser på min bloggvän Mattias blogg. Hans brorsdotter Lia har förlorat sin kamp mot leukemin. Igår somnade hon in endast 15 år gammal! Det är det här som göra att man undrar vad livet går ut på? Ska man behöva överleva sina barn som förälder? Varför i så fall? Hur kan en mamma vakna upp till en ny dag och veta att hennes dotter inte längre finns? Hur kan en pappa ens orka le eller skratta igen när han vet att han aldrig mer kan hålla sin dotter i sina armar? Hur orkar man andas? Hur orkar man klä på sig igen? Hur orkar man nånsin hoppas på en morgondag? Dessa tankar kan göra mig så svag och så förtvivlad att jag knappt orkar ta tankarna i mitt huvud. Hur känner då en förälder som förlorar sitt barn?

Det är dessa stunder jag verkligen försöker att älska ännu hårdare, värna ännu mer och påminna mina nära och kära att dom betyder allt för mig!

Vila i frid lilla Lia....

Ja usch. Gråter.

Tack för omtanken Nina och precis såna funderingar är ju det svåra i det här när man ska bearbeta sorgen och främst för min stackars bror och Kattis (mamman). Om det nu skulle finnas ett syft för att den fantastiskt fina omtänksamma oskyldiga lilla Olivia skulle behövas någonannanstans så har vi otroligt svårt att förstå varför hon skulle få gå igenom den enormt plågsamma tiden sedan förra sommaren och den sista veckan som var en mardröm!



Har pratat mycket med brorsan om det där och även en viss bitterhet som vi har mot sjukvården men han är en klok kille som vet precis vad han måste göra för att kunna gå vidare från detta så småningom utan att förbli rejält bitter resten av livet även om det kommer att ta tid.



Själv tycker jag det mest bara känns så djävla overkligt att Lia är borta och nu bävar jag en del för kommande minnesstund och begravning även om det är en viktig del i sorgeprocessen.



Nu ska jag försöka sova lite, ha det bra!!