Idag står det "Ett ögonblick" på mitt 30 dagars
bloggande. Jag har ett ögonblick som jag vill
berätta om.

Jag är glad att jag faktiskt kan visa en bild på det hela. Det är inte den bästa bilden men det är en bild på just det ögonblicket. En ögonblick jag aldrig nånsin kommer att glömma!

Det är den 26:e augusti 2006, kl är några minuter över 16 en vacker lördageftermiddag. Vi har precis stått i hallen till en väldigt vacker kyrka med dörrarna stängda framför oss. Jag är jättenervös och mina killar framför mig likaså. Bakom mig tisslar mina brudtärnor och jag känner att jag blir lite avslappnad när jag hör dom viska. Jag tittar på min pappa som jag krampaktigt håller i. Pappa ler mot mig. Symboliskt för mig är detta så betydelsefullt och vackert och jag känner en sån oerhörd lycka i bröstet, att min pappa ska leda mig till altaret.

Musiken börjar spela, "Nothing else matters" med Lucy Silvas. Det är mäktigt så det förslår, stråkar som spelar högt och när hon börjar sjunga öppnas våra dörrar och vi börjar gå inåt kyrkan.

DET ÖGONBLICKET är så häftigt. Jag blir först och främst väldigt chockad över mängden människor i kyrkan, även om vi bjudit in dom alldeles själva. Det är fyllt till sista bänkraden och jag får en sån adrenalin kick som jag aldrig nånsin kommer glömma. Jag ler med hela ansiktet samtidigt som jag gråter. Jag är rädd att jag ska börja fultjura men jag biter ihop. Jag håller krampaktigt i pappa. Försöker fästa blicken på någon men alla jag tittar på gråter. Min farbror...tänker jag. Han kan jag titta på. Aldrig sett honom gråta, men det fick jag göra just nu! SHIT! Mamma då? Nää, glöm det, hon är säkert ett vrak! Till sist ser jag min blivande svärfar, han skiner som en sol och ler med hela ansiktet. Där vilar jag min blick läääänge. Ända fram till jag ser min blivande man stå där framme vid altaret. Han är så underbart FIN och så vacker där han står och väntar på mig, han ler oxå med hela ansiket. Pappa vågar knappt släppa mig därframme för jag skakar som ett asplöv, han kramar mig och lämnar över mig till Tony. Blomkvasten skakar frenetiskt och vigselakten börjar.

Det är ett långt ÖGONBLICK men så häftigt och omtumlande och jag trodde aldrig jag skulle bli så berörd av det ögonblicket. Jag tror inte jag blinka en endaste gång. Vilken häftig känsla, vilket häftigt ögonblick och jag skulle kunna återuppleva det hela om och om igen!