Jag har nått en liten bit på min viktminskning, jag vill egentligen inte prata om det för att jag själv känner mig helt less på skiten. MEN, jag måste göra det, för jag vill gå in här på min blogg om ett halvår och verkligen bli påminnd om hur kämpigt det var.

Efter att ha kört på stenhårt med dietande och dessa morgonpromenader i 3 veckor på måndag så har det ÄNTLIGEN hänt lite grejer både på vågen och mina kläder. Jag kommer äntligen i vissa av byxorna som jag inte ens fick upp över låren för ett tag sen. Jag ser mer på kläder än jag gör på vågen, men det är skitsamma, vågen är egentligen totalt värdelös, bara jag så småningom kommer i stl 36 igen. Då är jag nöjd, även om jag skulle väga 100 kilo. SÅ ÄR DET! MEN, man ska inte sticka under stol med att jag faktiskt gått ner 5 kilo på dessa veckor. Det är inte FY SKAM! Husbandet har gått ner 6 kilo! Jag är så oerhört impad av husbandet som har de jobbigare än mig, han är en riktig livsnjutare när det kommer till det man stoppar i munnen. Så vissa dagar tycker han att det är skitdrygt. Men...han ger sig inte, han råkör, precis som jag. SKÖNT JAG HAR HONOM MED MIG I DET HÄR. Ni som har smala karlar måste ha det tufft?!

Jag kommer INTE i stl 36...ÄN! Men jag ska, jag är inte nöjd förrän jag gör det. Men jag vet precis hur det kommer att bli. När jag är en sån vanlig hederlig 38 igen så kommer jag bli nöjd och inte känna den pressen och så kommer jag landa på stl 38. Men men, man kan väl drömma och tro annat så länge.

Vi kommer i alla fall att fortsätta som vi gör idag, så länge det känns bra.
Har ni hört talas om att gör man en sak mer än 19 ggr så är det en vana. Idag har jag varit på min 19:de morgonpromenad så nu borde det vara en vana.

VI KÖR SÅ DET RYKER!