Ska ett besked som cancer ta så in i helvetes lång tid att få svar på???
Nu väntar ju hon på besked från sin läkare om det nu är så att hon har metastaser i levern eller om det bara är ofarliga kranskärl.... det handlar alltså om cancer. En vidirg hemsk sjukdom som skövlar alldeles för många människoliv....
Man tycker ju att ett sånt besked inte får dröja vidare värst länge. Men vet ni?? Det gör det.... alldeles föööör länge om jag får säga!
Det är en sak som rör min familj jag valt att inte ta upp på bloggen.... MEN nu gör jag det.
Min pappa hade gått omkring med en knöl strax under käklinjen alldeles för länge tyckte både jag och mamma och tvingade finngubben att besöka läkaren. Han blev såklart vidareslussad då knölar ju faktiskt kan vara riktigt farliga. Han blev vidareslussad till Uppsala. Jag hade precis fått veta att jag var gravid (mars 2008)..... jag ville följa med pappa och gjorde det när det blev dax att ta biopsi på den där knölen.
"Det tar väl ett par veckor att få svar" sa läkaren.
Vi väntade några veckor.... och några till....och sen några till.... sen ringde läkaren.
"Ja, vi kan inte riktigt säga vad knölen är för något men det vi tror är att det är ett spottkörtel som blivit inflammerad. Nån cancer ser vi inte i nuläget...."
Piuuuh, vi blev en aningens lättade och kände att vi sakta kanske kunde börja njuta av min graviditet efter illamåendet försvunnit och pappa troligen inte hade något farligt i sin knöl. Ja, så länge tog det att få svar....
I juni fick han sin tid för operation av knölen eller spottkörteln. Operationen är lite riskabel då man har en masssa nerver som löper just där... vi var såklart jätteoroliga för att pappas ansikte skulle bli förlamat eller nåt sånt. Operationen gick jättebra. Lite sned mun men det var allt....
Dock så fick vi inga goda nyheter då de visade sig att det inte var någon spottkörtel utan en lymfkörtel som var så svullen. Nu fanns plötsligt cancer-risken där igen. Lymfkörtelcancer! Jag har aldrig googlat så mycket på cancer som då.... oh herregud! Vi var såklart utom oss av oro allihop...min graviditet kändes så långt borta nu när pappa kanske var allvarligt sjuk!
Knölen skickades på analys och svaret skulle komma inom nån vecka. Innan pappa skulle åka på semester. Tror ni att det gjorde det??? NOPE...i helvete heller! Jag var galen..... hur i helvete kan man hålla nån på sträckbänken såhär undrar jag??
Min pappa hör till sorten som inte ringer o tjatar. Skulle aldrig falla honom in.... dessutom förbjuder han mamma att göra detsamma. På semestern hade han snällt bett mamma att släppa det där och njuta av semstern istället. Vet ni, min pappa är kapabel till det... för han oroar sig aldrig för något i förskott! En sund vana tycker jag...
Men vi andra klättrade på väggarna!!
Veckorna gick..... och ingen ringde......
I augusti fick pappa ett brev. Fattar ni??? Hur kan Juni bli Augusti??
Ananlysen visade inte på någon cancer. Troligen en sjukdom som heter Sarkoidos. QÄ??? Vi fatta ingenting.... Fram me datan o googla febrilt igen! En bindvävssjukdom som sätter sig på olika delar av kroppen, inte dödlig på något sätt och som oxå förklarade pappas krämpor sen flera år tillbaka.
Dock så ville de kolla hjärtat samt borelia...för diagnosen var fortfarande trolig. Dessutom finns den i 2 olika sorter, en akut som går att behandla och en kronisk som tyvärr inte går att behandla! Sedan skulle en lungröntgen göras för att se om de nu var sarkoidos.
Inget svar kom..... nu pratar vi alltså september!! I september togs alla prover...och sen blev det tyst igen.
När januari kom och vi fortfarande inte hade fått svar LACKADE JAG UR!! Jag hade en bebis hemma och när detta drog igång hade jag precis fått veta att jag var gravid! WTF!! Sa till mamsen att nu skiter jag i farsan. Ro hit numret så ringer jag!!
Det gjorde jag!
"Hej, Nina heter jag och är dotter till Reijo. Han har blviit utredd i snart 1 års tid.... Trolig diagnos är sarkoidos men vi vet fortfarande inte! Hur kan detta vara möjligt??? Hur kommer det sig att han gjorde de sista proverna i semptember men att vi fortfarande inte vet? Tänk om han behöver bli behandlad??"
"Oj, ja vänta här ska du se.... har du hans personnummer?"
"Ja.." o så gav jag det.
"Mmm... få se nu..... ja här hittar jag nåt....."
Lång tyst paus!
"Vad" säger jag?
"Ja, att han har sarkoidos, den kroniska. Inget på hjärtat, ingen borelia så någon behandling är inte aktuell!"
Vet än idag inte hur jag avslutade samtalet.
Men allvarligt talat!!! Vafan är detta?? Är det så att man missförstår så in i helvete o inte fattar när dom ska svara.... men vem i helvete ger ett svar efter 4 månader och inte förrän nån ringer o undrar? Det är ju människor vi pratar om.... Är det verkligen en sån nonchalans??
Idag är vi såå glada att pappa inte var allvarligt sjuk! Men herregud vad oroliga vi fått vara! Pappa är såklart oxå otroligt lättad, dessutom har han ju faktiskt fått svar på varför hans kropp mått så dåligt så länge och i så konstiga perioder.
Har alla de såhär när de ska få besked på något så hemskt som cancer? I så fall måste det ske en förändring! Det här är ju inte klokt....
Så...då vet ni vad som tyngt mig ganska så hårt under en rätt lång period. Kändes inte som jag var mogen att ta upp det på bloggen under tiden de begav sig...men idag när allt är "fine" så kan jag delge er detta.
ÄLSKAR DIG PAPPA!!
Usch, vilken oro ni gått med under så lång tid. Fruktansvärt att behöva leva i ovisshet och inte veta hur framtiden kommer att se ut! Skönt iaf att det tillslut visade sig att det inte var någonting allvarligt med din pappa!
Fattar inte att det ska behöva ta så lång tid, hur prioriterar dom egentligen?? Inte nog med väntetiderna, händer ju även alldeles för ofta att provsvar och remisser tappas bort!!! Att det inte finns ett fungerande system över så pass viktiga saker är skamligt och skulle verkligen behövas ta tag i!
Kram till dig
usch, får tårar i ögonen. det var väl en av de värsta somrar vi varit med om. vi blev nog sjukare än han av stressen att inte veta. skönt att vi har en frisk mamma och pappa! älskar dig syster!
Vet ungefär vad du gick igenom men här handlar det om hjärtfel på pappa istället som aldrig blir riktigt bra och allt tar ju såååå lång tid!!! Finngubbe han också och det vet ju du hur det är, klaga på att man mår dåligt det kan man ju inte göra ;) Kram
Nenne: Ja, det var hemskt vill jag lova... usch! Skönt o höra att vi är fler som tycker det är förjäkligt! KRAM
Syster: jA, VISST VAR DET HEMSKT SYRRAN.... usch, sååå skönt att vår pappa inte hade den hemska sjukdomen! Love u
Johanna: Ja, du vet ju hur det är som är finsk själv.... så envisa liksom! Hoppas din pappa får må bra. KRAM
Förstår att ni har haft det jobbigt och det är ju fördjävligt hur sjukvården fungerar. Min pappa blev så djävla dåligt behandlad och nonchalerad för sin cancer som sedan tog hans liv väldigt mycket för tidigt känns det som om sjukvården bara fungerat bättre.
Nu har tjejens mamma cancer och får vänta o vänta flera månader på besked, operationer o allt möjligt fast den är agressiv och man blir bara så förundrad över att det kan fungera så illa med nåt som alla människor tycker är så viktigt. Vill inte skriva en massa om detta i min blogg men kan ju kommentera om det här.
Höj skatten eller gör vad fan som helst så vi får en bättre fungerande sjukvård! Alla kommer vi någon gång vara i behov av den och skulle man själv få cancer vill man inte behöva vara rik för att få den vården man behöver, brrr!
Skönt att det ordnades sig för din pappa alla fall och förstår er oro/frustration!
Usch, jag kan bara föreställa mig hur olidligt det måste ha varit att gå runt så länge och vänta på besked. Min pappa har också varit i tumör-cirkusen i över två år och trots att inte beskeden dröjt särskilt länge har oron varit fruktansvärd. Det är förjävligt att behöva vänta på besked så länge.
Sitter just nu och "bloggarrunt" för att hitta intressanta blogg inlägg om cancer och om sjukvård, googlar och hamnar då på din fina och intressanta blogg. Har just startat upp en ideéll ny patient och smärtförening, ganska tungt men det känns som det börjar rulla på alla inblandade är ju sjuka eller har anhöriga som är sjuka på något sett så ibland blir det lite "tungrott". Läser din blogg/inlägg och nickar instämmande, undrar sedan 15 år tillbaka ska det vara så här? Vill vi verkligen ha det så här? Ett stort problem att ingen vill tänska sig att vara sjuk, alla slår bort tankarna på sjukdom eller död (undantag finns) men det gör att ingen riktigt slår näven i bordet och säger nu "fixar vi det här"! För det går att ordna, men då med en annan inställning till sina medmänniskor. Nu är jag inte så naiv att jag tror att jag kan lyckas med att ändra människor inställning, men någonstans så måste man börja!
Mvh ifrån Peter Olofsson
Sitter just nu och "bloggarrunt" för att hitta intressanta blogg /inlägg om cancer och om sjukvård, googlar och hamnar då på din fina och intressanta blogg. Har just startat upp en ideéll ny patient och smärtförening, ganska tungt men det känns som det börjar rulla på alla inblandade är ju sjuka eller har anhöriga som är sjuka på något sett så ibland blir det lite "tungrott". Läser din blogg/inlägg och nickar instämmande, undrar sedan 15 år tillbaka ska det vara så här? Vill vi verkligen ha det så här? Ett stort problem att ingen vill tänska sig att vara sjuk, alla slår bort tankarna på sjukdom eller död (undantag finns) men det gör att ingen riktigt slår näven i bordet och säger nu "fixar vi det här"! För det går att ordna, men då med en annan inställning till sina medmänniskor. Nu är jag inte så naiv att jag tror att jag kan lyckas med att ändra människor inställning, men någonstans så måste man börja!
Mvh ifrån Peter Olofsson
Min man gick bort i cancer endast 36 år gammal sommaren 2008 och kvar är nu jag med vår idag fyraåriga dotter. Vi kämpade i över ett år mot cancern men vi förlorade kampen.
Ang din mistro till sjukvården och deras sätt att handskas med besked kan jag bara berätta att de perioder de var tvingade att handla snabbt för att göra min mans liv drägligt gjordes detta. Andra perioder då beskedet inte var avgörande ang liv eller död var det aldrig någon bråtska med besked vilket jag snabbt lärde mig var lika med -Få inte panik. Destu längre tid det tog att få ett besked ju ofarligare var den fakta de hade att komma med.
ja jag måste oxå få säga det att min pappa har cancer och prover och sånt tar tid innan det händer något.. Men som sagt var är det så att hjälpen behövs omgående så finns den där.. Just för tillfället går man och hoppas och hoppas att han ska må bättre och bli piggare, men innerst inne vet man vart vägen går... Men vi hoppas iallafall.
Hej! Jag väntar på besked efter en utökad biopsi via operation av körtlar under hakan. För att inte behöva utsättas för onödig väntan har jag fått läkartid i samband med att stygnen tas bort nu i veckan. Det är tydligen kortare väntetid för besked nu än när din pappa fick vänta alltför länge. Hoppfull.
